Konsten att valla katter av Monika Orski

Konsten att valla katter

Titel: Konsten att valla katter. En Mensaordförandes erfarenheter.
Författare:
Monika Orski
Förlag: LAVA förlag

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Det här är en rolig och något ironisk bok om att leda högbegåvade och intelligenta människor. Monika Orski har varit ordförande i Mensa, en förening för personer med en IQ över 131. Mensa är latin och betyder bord och Mensa är en rundabordsförening som startade 1946 i Storbritannien. Boken innehåller tips om hur man är en bra ledare i en internationell förening där mycket av arbetet är frivilligt och oavlönat men jag tycker att många av råden även kan användas på en arbetsplats.

Läsaren får veta hur man ska hitta bra personer till olika uppdrag och uppgifter i föreningen, vem man ska välja och hur man ska hitta rätt. Det handlar om hur man delegerar saker, till vem och vad. Det förekommer lite klyschor om ledarskap i allmänhet – men kanske ska det påminnas om att man ska berömma offentligt och ge kritik privat, det är alltid andras förtjänst – men mitt fel och så vidare. Men det om att leda intelligenta personer är faktiskt mycket intressant.

Monika Orski menar att intelligenta människor blir uttråkade oftare än andra och har ett större behov av variation. De vill byta post och ansvarsområde oftare än andra, så det gäller som ledare att vara mer observant på det och erbjuda möjligheter att utvecklas. Det är också roligt att man förväntar sig att intelligenta människor ska ha samma åsikter som man själv har – men de har de inte. Många gör ”korkade” saker och har ”korkade” åsikter och debatterna kan gå höga på olika möten, där deltagarna inte alls kan enas.

På slutet berättar författaren lite om ensamhet vid ledarskap, om att vara tvungen att fatta och stå för obekväma beslut. Hon beskriver hur hon medlat mellan människor som varit osams och hur en medlem till och med måste uteslutas. Hon skriver också om att man inte kan berätta allt som medlemmar delger en i förtroende.

Boken innehåller också bra information om hur Mensa International är organiserad. Dess högsta beslutande organ heter IBD, International Board of Directors. IBD består av en ordförande från varje nationell förening. När IBD inte är samlat styrs Mensa International av ExComm (Executive Committee) som består av representanter från de länder som har mer än 10 000 medlemmar och en representant från de övriga ”små” länderna (som de utser själva). Sedan finns i ExComm fyra deltagare som väljs direkt av medlemmarna i hela världen. Alla mensaner får alltså rösta direkt på den de vill ska representera dem i en väldigt omfattande röstningsprocess. Jag tycker att den här lösningen skulle man kunna våga prova i stora företag, vilket skulle ge mer röst till anställda som är ”populära”. Vi pratar mycket om demokratiska processer i företagsvärlden, men vågar vi göra det? På stora företag kan man faktiskt låta anställda på en avdelning välja sin chef själva, en sorts folkvald ombudsman.

Sedan finns det en del information om stadgar, vilket är mindre roligt i verkligheten och i text kanske. Men i Mensa Sverige kan man lösa en del konflikter genom vattenpistolsdueller, vilket ju livar upp! Men ja, i en styrelse leder ju kanske ibland de svåraste besluten till röstning och då får även en ordförande finna sig i beslutet, på gott och ont.

Läsaren får inblick i ordförandens vardag, men mest handlar boken om att ta ansvar, om att växa med uppgiften, om det livslånga lärandet och om det glädjande och roliga med föreningsarbete – om att tillhöra något större och om att kunna förändra i samhället. Föreningen har verkligen lyckats med att informera om särbegåvade och om deras behov och nu finns särskild information om ungdomar. Läs mer om föreningen på Mensas webbplats www.mensa.se. Där finns också ett webbtest där du kan prova dina talanger om du vill ansöka om att bli medlem.

Publicerat i Biografier, Facklitteratur, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner, Svensk litteratur | Lämna en kommentar

”Kaktusen som blommar om natten” av Shani Mootoo

Denna vackra men ytterst smärtsamma berättelse är skriven av författaren och videokonstnärinnan Shani Mootoo född i Irland, uppvuxen på Trinidad & Tobago där boken utspelar sig och som vuxen boende och verksam i Kanada.

Boken är både en släktkrönika och en sorglig kärleksroman, en berättelse om brott och psykisk sjukdom och den beskriver också med värme homo- och transsexualitet i tider när det inte var socialt accepterat. Allt i en tropisk miljö som levandegörs så man tycker sig höra ljudet av insekterna i natten och känner dofterna och stankerna av exotiska blommor och förruttnelse.

Befolkningen på Trinidad & Tobago är brokig ur etniskt och historiskt perspektiv. Ursprungsbefolkningen var kariber och arawaker. Efter Christofer Columbus färd över haven blev öarna en spansk koloni. Utöver spanjorer flyttade då fransmän dit, dels de som flydde efter franska revolutionen och dels plantageägare (från öar tillhörande franska kolonin) med sina slavar från Afrika. Trinidad & Tobago har därefter varit koloni tillhörig Nederländerna, Kurland, Frankrike och Storbritannien innan det blev självständig republik 1962.

När slaveriet förbjöds i mitten av 1800-talet ledde detta till en massiv arbetskraftsinvandring från Indien, Kina, Portugal, Syrien och Libanon. Så den etniska smältdegeln är i allra högsta grad brokig och intressant och detta utgör delvis en grund för berättelsen.

Chandin Ramchandin, den studiebegåvade sonen till indiska arbetare adopteras av traktens pastor med fru och får därmed möjlighet till högre studier vilket är en sällsynt gåva. Som den ende indiske studenten bland enbart vita tvingar han sig att studera bättre, uppföra sig bättre och tala bättre än alla de andra. Han är hemligt kär i sin adoptivsyster, pastorparets biologiska dotter Lavinia. Men att de två skulle kunna förenas är omöjligt enligt tidens moraliska syn. Istället gifter han sig med hennes bästa väninna som är indisk liksom han själv. Paret får två döttrar och det är den äldsta av dessa – Mala – som är den centrala gestalten i denna vackra roman. Hela familjen lever upp när faster Lavinia kommer på besök på helgerna, alla lever de upp av olika skäl. Fadern Chandin för att hon är hans hemliga kärlek, barnen för att den spända stämningen hemma släpper och modern … ja, det är ju hennes bästa vän … eller?

Många, många år senare förs Mala på bår med spännremmar som håller fast henne till ett sjukhem. Ingen vill ha med henne att göra då skvaller och skrock utmålat henne som en farlig häxa. Den ende som vill sköta om henne är den homosexuelle sjuksköterskan Tyler och det blir också han som får det – i de andras ögon – avskyvärda uppdraget att vårda henne. Tyler är överlycklig då han trots sin sjuksköterskeutbildning i storstaden (vilket han är ensam om att ha bland kollegerna) hittills ändå inte fått arbeta med patienter på grund av sin sexuella läggning utan blivit anvisad städuppgifter och fått springa ärenden åt de andra anställda. Nu får han ägna sig åt sitt kall och långsamt, långsamt vinner han den mentalt svårt störda, gamla kvinnans tillit.

Mala har sedan decennier slutat tala. Hon har inte haft någon som helst kontakt med människor utan enbart umgåtts med växterna, insekterna, fåglarna och ödlorna i den vildvuxna trädgård som omsluter det hus som var hennes barndomshem. Där hon fick utstå onämnbara saker som hämnd för vad modern ”gjort” fadern. Via hennes minnen får vi följa en väg tillbaka till ursprunget till hennes galenskap och isolering och dessa minnen flätas samman med den berättelse som hennes ungdomskärlek Ambrose berättar för sin son Otoh. Sonen har övertagit faderns självpåtagna uppgift att en gång varje månad år ut och år in gå till Malas hus med en korg med matvaror. Otoh blir nyfiken på Mala och på vilken historia hon och hans fader en gång delat. Hans nyfikenhet leder i slutänden till den skakande upptäckt som medför att Mala tas om hand av samhället och förs till sjukhemmet där Tyler får ta hand om henne.

Det är en skakande och plågsam historia som målas upp i en språkdräkt som är så vacker och i en omgivning så exotisk men samtidigt påtaglig att jag som läsare verkligen är där i Malas trädgård, vid hennes sida där hon sitter och gungar i den gamla gungstolen och jag känner doften av Nattens Drottning som blommar en natt per år och berusar allt och alla och drar till sig tusentals nattfjärilar och andra varelser.

 

Skrivet av Nike A E Fritz

2019-08-02

Publicerat i Övrig skönlitteratur, Hem, Nike A E Fritz, Recensioner, skönlitteratur | Lämna en kommentar

Den enda av Daniel Mendoza

Den Enda (inbunden)Titel: Den enda
Författare: Daniel Mendoza
Förlag: GNM Publishing Group

Daniel Mendoza är en intressant person som har ett mörkt förflutet men som ändå satsar på positivism och framtidstro. Han föddes i Uruguay 1972, bodde mer eller mindre på gatan och hade en våldsam barndom. 1981 kom han till Sverige och startade som vuxen, efter en period på Handels, tidningen Good News Magazine. Med den ville han förmedla att jorden är en vacker plats med en framtid som är värd att värna om.

Den enda är hans första roman och är en fin kärlekssaga. Den handlar om om Elma och Nathaniel som har svårt att närma sig varandra trots att deras själar möts. Deras möten blir plågsamma även om de båda vill ha varandra och de tänker på varandra hela tiden när de är ifrån varandra under långa tider.

De vill båda ha en riktig relation, där de kan se varandra på djupet. Ingen av dem kan tänka sig något flyktigt, men de är båda sårade sedan barndomen med ärr som gör det svårt för dem båda att vara riktigt nära. De lär känna varandra försiktigt men så fort de möts väcker de känslor och tankar hos varandra som de inte mäktar med. Men ändå inser de att de är ämnade för varandra på något sätt. Deras vänner, som ser att de passar jättebra ihop, hjälper dem till slut lite på traven.

Boken handlar om känslor och tankar man kan ha om träd, om hur man kan skapa sig ett gott liv och om drömmar om lycka på en speciell plats menad för en. Den handlar om ödets hand och om att se varandras själar, om vänskap och förmågan att ta till sig en utsikt. Boken är fylld av kärleksdikter till ”den enda”, den som mannen letat efter sedan sin barndom och om att hitta hem i en man. Den handlar om ofullkomlighet och att våga det allra läskigaste – att älska en annan människa helt och fullt.

Debuten är eftertänksam och klok, men kanske något långsam. Författarens språk är väldigt udda, både romantiskt och poetiskt men också prosaiskt och nästan barnsligt berättarglatt. Det krockar och är rätt vingligt, men kompenseras med fina beskrivningar av platser och miljöer. Möjligen kunde boken tjänat på att kortas ner lite och detaljerna getts mer skärpa. Slutet är i fina toner och hela skildringen en varm längtan med svarta stråk av sorg.

Daniel Mendoza har en blogg och en podd som heter Kärlekens omtanke. Läs mer om författaren här: http://www.danielmendoza.se.

Publicerat i Övrig skönlitteratur, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner, skönlitteratur | Lämna en kommentar

Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson

Titel: Sluta aldrig gå – från gatan i São Paulo till Vindeln i Norrland
Författare: Christina Rickardsson
Förlag: Forum förlag/Månpocket

Skribent: Pebbles Karlsson Ambrose

Sluta aldrig gå är en svår skildring om hur det är att vara gatubarn i Brasilien och en fin berättelse om hur det är att komma som adoptivbarn till Sverige som åttaåring.  Christina Rickardsson har skrivit en stark bok om svåra frågor och när man är klar med boken hänger frågorna där i luften – vad är rätt och vad är fel? Etik kan vara komplicerat. Alla tar för givet att hon ska vara tacksam för att hon fick ett så fint liv i ett rikt land, men ja, att vara adoptivbarn är inte helt lätt.

Christiana Mara Coelho växte upp i en grotta i vildmarken, med sin mamma. Sedan blev det gatorna i favelan, idag bor 4,2 miljoner människor i São Paulos kåkstäder. Där är fattigdomen utspridd, att människor dödas och blir våldtagna hör till vardagen. Missbruk och våldsamheter är en del av barnens liv, även författarens barndom är brutal. Hon såg en flicka, hennes vän Camile, bli skjuten till döds. Men hon kom sedan till ett barnhem och fick, tillsammans med sin lillebror, en ny svensk mamma och pappa och åkte till ”Sagolandet Sverige”. I Norrland fick hon sitt nya liv och blev Christina med alla.

Hon skriver om svåra barndomsminnen – om att ha dödat ett annat barn, om att vara med om att hennes mamma blivit våldtagen och om att själv blivit utsatt för sexuella övergrepp. Ämnet är tungt och svårt att ta till sig, men det går inte att sluta läsa.

Parallellt med hennes gamla minnen finns en annan story, den om den vuxna kvinnan som undrar över vem hon är. Livet handlar om att skapa sig själv, skriver hon. Då handlar det om ett sökande av det förflutna, om resan tillbaks till Brasilien. Hon bestämmer sig för att finna sina rötter och söker reda på sitt barnhem och sin mamma. Och till slut, blir hon ett nytt jag – en svensk och en brasse. Kanske en dag blir hon till och med hel igen?

Det här är den bästa biografin jag läst på länge. Christinas levnadsöde är unikt och speciellt och ändå delar många barn hennes resa. Många har adopterats till andra länder under decennium från Sydamerika, men en del blir kvar i kåkstäderna och på barnhemmen. Därför har Christina startat en välgörenhetsorganisation som heter Coelho Growth Foundation för att stötta barn som har det svårt. Läs mer om den här: http://www.coelhogrowth.com. Boken finns översatt till portugisiska, spanska, engelska, franska, italienska och tyska, mer info på http://www.christinarickardsson.se.

Publicerat i Biografier, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner | Lämna en kommentar

Ett liv utan början av Lena Hansson

Titel: Ett liv utan början
Författare: Lena Hansson
Förlag: Ordberoende förlag

Skribent: Pebbles Karlsson Ambrose

Ett liv utan början är en lysande bok som handlar om adoptivbarn. Titeln syftar på att adopterade ofta inte vet så mycket från sitt tidigare liv innan de hamnar i Sverige och boken har ett första tomt kapitel, för att visa på det ovissa.

Boken är skönlitterär och handlar om Åsa, som vuxit upp i Sverige med sina svenska föräldrar och en bror, som är deras biologiska barn. Hennes hem var känslokallt och hon kände sig ofta utanför och som om att hon inte passade in.

Åsas föräldrar har berättat att hon hette Adriana och att hon har en bror i Colombia som heter Ernesto och hon vet att hon bott på barnhem. Så hon bestämmer sig för att resa till Sydamerika för att hitta sina rötter och sin mamma. Hon vill fylla sitt hål, vill få en början på sitt liv.

I Colombia möter hon Ximena, som hjälper många adopterade att finna sina föräldrar. Ximena lyckas till slut ta reda på Adrianas sorgliga början på livet och hon får veta varför Adriana blev Åsa i Sverige. Ximena berättar att de fattiga i Colombia kallas ”desechables” – ett ord man använder för engångsgrejer, tallrikar och bestick i plast.

Åsa träffar under sin resa en man, Camilo, och de inleder en relation. Han är från en förmögen familj och tycker att Åsas släktingar inte är bra och till och med farliga. Men han hjälper henne att finna sitt förflutna. Och han gillar det svenska hos henne.

Åsas ilska över att inte ha vuxit upp lyckligt får hon inte så mycket gehör för – många säger till henne att om hon vuxit upp i Colombia så skulle hon kanske råkat illa ut, levt extremt fattigt, inte fått någon skolgång eller i värsta fall varit död. Men hon har rätt till sin ilska fast hon ser fattigdomen omkring henne.

Boken är en fin bok som skildrar problem vi inte så gärna pratar om eller så vet vi lite om adoption. Vad är rätt och vad är fel? Ska barn som kommer till Sverige vara tacksamma och glada? Och har alla rätt till sin historia? Ska man veta sitt livs början även om den var vidrigt brutal? I texten finns en komplexitet som är nyanserad och klok och beskriver uppbrott och en saknad och en längtan att höra till. Miljöbeskrivningarna från Colombia är bra och välgjorda och man riktigt känner larmet och dofterna.

Lena Hansson är svensk, men bor i Bogotá. Hon har bott på flera ställen i Latinamerika och skriver om Colombias verklighet, bland annat flertalet artiklar om adoption. Hon har följt en hel del svenskar som kommit till landet för att söka sina rötter och deras berättelser har stannat hos henne.

Lena har verkat som journalist i många år för bland annat DN, HD, SvD och Sveriges Radio. Hon har också skrivit Colombia – bland kulor och kokain (utgiven av Utrikespolitiska institutet) och medverkat i antologin Diplomat idag – röster om en ny verklighet (Atlantis förlag). Hon har också arbetat på biståndsorganisationen Diakonia.

Publicerat i Övrig skönlitteratur, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner | Lämna en kommentar

”De två saliga” av Ulla Isaksson

 

 

Förlag: Modernista 2002 (Utgavs första gången 1962)

ISBN:  9789188748324

 

 

 

Baksidestexten och förordet är tyvärr felaktiga vad gäller bokens handling. (Gäller både gamla och nya utgåvor). Man förleds att tro att boken handlar om patienten Viveka Burman och hennes man, ett fall av folie-à-deux. Men detta är enbart en bihandling som speglar den egentlige huvudpersonen Dr Christian Dettow och hans liv med sin maka Elisabeth. Antagligen har ansvarig för baksidestext enbart haft filmen av Ingmar Bergman för ögonen som är baserad på en del av boken. Önskar att bokförlaget reviderar texten.

Boken handlar alltså om en läkare som närmar sig pensionsåldern. Han ser tillbaka på sitt liv från det att hans mor drabbades av svår psykisk sjukdom när han själv var i tonåren. Denna händelse leder i sin tur fram till hans yrkesval, han blir psykiatriker.

Sorgen och smärtan över förlusten av modern till galenskapen hindrar honom från att våga närma sig andra människor på ett djupare plan som privatperson. Tills han möter sin blivande hustru Elisabeth. Emellertid märks deras äktenskap så småningom svårt av hans grubblerier över hur den äkta kärleken ”bör” se ut. Det verkligt gripande i boken är Elisabeths dagbok över deras liv.

Ulla Isakssons språkdräkt är värdig ett nobelpris, så enastående vackert och konstnärligt utmejslat men upplevelsen av boken blir för mig ändå bara ljummen och till och med avslagen i slutändan då Dr Dettows självupptagna tankar till sist bara känns som ett evigt ältande som inte leder framåt.

Inlägget skrivet av Nike A E Fritz

 

 

Publicerat i Övrig skönlitteratur, Hem, Klassiker, Nike A E Fritz, Recensioner, skönlitteratur, Svensk litteratur | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Drakviskare av Lovisa Wistrand

drakviskarenTitel: Drakviskaren

Författare: Lovisa Wistrand

Förlag: Whip förlag

Recensent: Nathalie Sjögren

Baksidestext: 

”Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.

Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn.

Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?Drakviskaren är första boken i Alvblodstrilogin.”

Den här boken hade jag sett fram emot att läsa redan innan jag skaffade den på Bokmässan i år. Jag tyckte att berättelsen lät spännande. Och snacka om att den var spännande.

Boken är över 500 sidor, men det plöjer man sig igenom på ett nafs och sedan lämnas man kvar längtandes efter fortsättningen, som kommer till våren 2018.

Det första som slog mig var det lite annorlunda (för mig) sättet att skriva på. Det var korta, rappa och snabba meningar. Ibland utan subjekt. Ibland bara ett ord. Men det tog mig kanske bara några meningar och sedan var jag inne i den fartfyllda handlingen. Kanske var det just att meningarna var korta som tempot höjdes och jag läste boken i rasande fart. Kanske var det också en kombination av att historien var så spännande.

Iszaelda är en solalv som lever med sin familj under knappa förhållanden. Deras värld hotas av Akares, en stjärnalv som under lång tid tagit över makten alltmer i alvernas värld. Iszaelda hatar honom och önskar att hon kunde bli den som förgör honom. Tyvärr är hon en solalv och enligt deras traditioner får kvinnor inte bruka vapen. Istället ska hon invänta att få sin magiska kraft vid 21 års ålder – något som inte inträffar.

Det är en av flera händelser som leder till att Iszaelda blir utstött av byn och när dessutom Akares armé bränner ner hennes by svär Iszaelda på att hon ska hämnas.

Hon ger sig iväg på jakt efter den mörka stjärnalven, men möter på vägen en man som hon inte kan motstå. ”En man vars kärlek skulle förstöra allt”, för att citera baksidestexten. Iszaelda kämpar mot en passion som är starkare än all den magi som sakta väcks till liv inom henne. Hon slits mellan gott och ont, mellan svar och vit magi och mellan att döda den hon älskar eller inte.

Det är starka och spännande scener. Som läsare är man med precis i handlingen, känner vad Iszaelda känner och våndas och glädjs med henne. Jag kunde inte sluta läsa. Jag låg uppe flera nätter – bara ett kapitel till. Och nu när jag har läst klart den kan jag inte sluta tänka på den. Jag har till och med läst om vissa scener – något som jag inte brukar göra.

Utan att avslöja något är det här en bok som har många oväntade vändningar och man vet inte hur det ska sluta, eller hur det ska lösas. Iszaelda är en grymt stark karaktär som utsätts för stora prövningar. Det är en blandning av Harry Potter (om han var kvinnlig) och Stolthet och Fördom, där karaktärerna kämpar med sina känslor.

Om det bara är en enda bok du ska läsa, så är det Drakviskaren. Jag kan inte minnas att jag har läst någon bättre bok. Hur kommer fortsättningen att vara? Hur kommer sista delen att avslutas? Jag längtar.

Är det någon förvåning att jag ger Drakviskaren 10 kakor av 10? Nej, för det här är the book to read!

Publicerat i Fantasy och science fiction, Nathalie Sjögren, Uncategorized | Märkt , | 1 kommentar