Stigma
Titel: Stigma – Demonologin II
Författare: Åsa Schwarz
Förlag: Kalla kulor förlag
Det här är den tredje boken jag läser som är skriven av Åsas Schwarz. Först läste jag Nefilim, Åsas tredje bok, utgiven på Telegram förlag. Nefilim är den första boken i en serie om miljöaktivisten Nova (karaktären är med i Greenpeace) som ”bookiecookiezen” Sofie Trinh Johansson har recenserat här på sajten. Sedan läste jag Åsas debutroman Och fjättra Lilith i kedjor (som gavs ut av Kalla Kulor förlag). Båda är bra och blandar ockulta traditioner, inspiration från bibelcitat och/eller judiska texter, olika brott, nutida problem med övernaturliga inslag och historisk information om hus och gator på Gamla stan respektive Söder.
Stigma är en fristående fortsättning på Och fjättra Lilith i kedjor, och handlar om huvudpersonen Lena som är en ung student som är tillsammans med Daniel, som är jude (vilket ibland skapar problem i deras relation). Den är lite lik Nefilim med tanke på att huvudpersonen är en ung kvinna som studerar, har gott om pengar, bok i innerstan och intresserar sig för magi, det ockulta och IT. Men jag är inte lika förtjust i Nefilim som är mer deckarlik, med mord och poliser som löser brott. Deckare är normalt inte min grej så jag gillar Stigma mycket bättre. Inte en polis i sikte! (I Och fjättra Lilith i kedjor finns det också poliser).
I början av Stigma får man följa lite andra personer än Lena, och sedan är det lite tillbakablickar i historien där man får träffa en ”jag-person”, vilket är lite förvirrande eftersom Lena är huvudpersonen. Man är ju van vid att ”jag-personer” är huvudpersoner. Men efter ett tag bryr man sig inte om det. Lena åker med sin gudmor Ulla till Frankrike för att vandra i alperna och på grund av att en glaciär smälter kommer en kropp i dager. Därefter följer förvecklingar och problem som paret tar med sig hem till Sverige. Jag vill inte avslöja för mycket, men jag har inte ätit fisk på flera dagar sedan jag läst boken och ser nu lite annorlunda på människor som har akvarium… Och fisken Matilda önskar man all lycka och välgång.
Boken har ett bra driv, precis som debutromanen, eftersom den är skriven i presens, förutom de korta kapitel där man får följa ”jag-personen” – de är skrivna i imperfekt. Han är bland annat i Pompeji som man får lite information om. Lena och Daniel är också senare i Italien och man får lära sig lite om sirenerna som beskrivs i Odyssén.
Boken får tio av tio kakor, Åsas i mitt tycke bästa bok hittills. Slutet var helt otippat, en bra twist. Jag har inte läst hennes senaste bok En död ängel (Telegram förlag), fortsättningen på Nefilim. Jag ska läsa den också eftersom jag vill veta vad som händer med Nova, men fast jag inte läst den så tycker jag att om du bara har tänkt dig att läsa en enda bok av Åsa Schwarz, så tycker jag att du ska läsa Stigma (om du nu inte är svag för deckarinslag och poliser som löser brott). Jag träffade Åsa på Eurocon 2011 (hon hade en programpunkt) och jag följer henne på facebook. Där har hon avslöjat att det ska komma ytterligare två till böcker om Nova. (Karaktären Nova Barakel kan man dessutom följa på facebook).
Pebbles Karlsson Ambrose
bookiecookiez 