Stjärnklart av Lars Wilderäng

Titel: Stjärnklart
Författare: Lars Wilderäng
Förlag: Massolit Förlag

Inlägget skrivet av Uffe Frisell

Lars Wilderäng är författare, föreläsare och, om jag har förstått saken rätt, före detta militär. Detta är den tredje romanen i ordningen men han har också medverkat i antologin   Att svära i kyrkan : tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Stjärnklart tar sin början med att teknik slutar att fungera, det vill säga, datorer blir svarta, mobiltelefoner  går sönder utan anledning och det blir kö på landets bilverkstäder då elektroniken i bilarna slutar att fungera. Sakta men säkert går hela landet, och världen mot en kollaps. Det är en bok som handlar om värsta möjliga scenario, där allting går åt helvete helt enkelt. Och ett helvete blir det för de människor som Wilderäng skriver om. Boken börjar försiktigt och läsaren kan ana, undan för undan att en katastrof är på väg att ske. Men inte ens läsaren förstår nog vidden av den katastrof som Wilderäng målar upp. Det blir en ständig kamp för människorna för att hitta mat och drickbart vatten. Våld och anarki råder och endast de smartaste, starkaste eller våldsammaste, överlever. Det kommer också en vinter som gör livet outhärdligt och svårt att överleva. Här finns poliser, preppers och barnfamiljer. Alla har sin egen historia. Wilderäng växlar mellan att skriva om dessa och ger de olika huvudpersonerna och karaktärerna stort utrymme i kapitel efter kapitel.
Det här är en välskriven roman.
Den är otäck i sin berättelse och Wilderäng målar upp sina karaktärer noggrant. Det är en bok som håller dig i schack och spänningen och de utmaningar som karaktärerna hela tiden ställs inför håller intresset vid liv.
Wilderäng har ju fått enorm publicitet och uppmärksamhet för den här boken och jag läste någonstans att den också skall bli film.

Dock kan jag inte, hur bra den här boken än är, låta bli att vara kritisk på ett par punkter. För det första slänger författaren ut några trådar i början av boken som han knyter ihop först i slutet. Det känns lite väl långt emellan. Wilderäng får läsaren att fundera på dessa karaktärer, för att sen glömma bort dom och till sist knyter han ihop dom med historien sent, sent i boken. Då känns det inte längre som att deras historia spelar någon roll för sammanhanget i övrigt.
Dessutom är det ett mycket rikt persongalleri som skiftar från kapitel till kapitel. Wilderäng tar dig varligt i handen och leder dig tillbaks till just de här människorna. Du minns snabbt vilka de är och om just deras del av berättelsen. Men jag tänker också att det kanske skulle vara bättre att inte ha fullt så mycket karaktärer i boken. Kanske hade boken vunnit på att vi som läsare hade fått följa färre karaktärer? Men det är sagt med ett stort kanske. För det här är en alldeles lysande roman som trollbinder från första sidan tills du slår ihop pärmarna.

Ära den som äras bör och jag ger Lars Wilderängs hisnande roman nio av tio kakor.