Annorlunda Förlag 2015
ISBN 978-91-982317-2-4
Vid pennan Lisa Rodebrand
Aldrig Ensamma är andra delen i en serie som utspelar sig i ett framtida Europa. Den som älskar dystopier får definitivt inte missa den här trilogin! Jag skulle beskriva böckerna som Sveriges svar på Hungerspelen, fast bättre.
Första delen, Tredje Principen, finns recenserad här, och delarna bör läsas i rätt ordning. Obs! Om du inte läst den första boken bör du läsa recensionen för Tredje Principen i stället, eftersom här finns en del spoilers …
I Aldrig Ensamma fortsätter Ava, Levi och Leymah sin kamp mot Systemet. Tillbaka i huvudstaden tvingas de ligga lågt eftersom de vet att det finns förrädare inom Motståndet. Leymah blir Levis roshi och tränar upp hans förmågor som observatör. Blir han bara skicklig nog hoppas han hitta någon som känner till det motgift som kan rädda hans syster. Under tiden går Ava in i sin roll som Iris, den lojala kvinnan som ska hjälpa David att ta en plats i Rådet. Genom honom hoppas hon komma åt Grace, kvinnan som mördade hennes mor.
I en värld där inget är som det ser ut att vara och där det inte finns någon som man kan lita på finns det mer gråzoner än svart och vitt. Ava tvingas till stora uppoffringar för Motståndets skull. Är det verkligen värt det? Är det blodiga attentat som Motståndet planerar rätt väg? Levi kämpar med avgiftning och ett sviktande självförtroende. Den lilla gruppen svetsas samman och Levi får känslor för Leymah, känslor som hon inte är beredd att besvara.
Medan Avas mål är hämnd och Levis mål är att rädda sin syster Lo blir jag osäker på vad Leymahs mål egentligen är. Hon är för stark och självständig som karaktär för att jag helt ska acceptera att hon bara är någon att bli kär i. Styrkan i den förra boken låg i att karaktärerna hade ett gemensamt mål, något som saknas i den här boken. Den röda tråden består i stället av att jag som läsare försöker lista ut vem förrädaren är. Det gör (tyvärr) att boken påminner lite om en deckare och (spoilervarning!) jag gillar inte slut där skurken bekänner vad han eller hon har gjort och varför …
Det som Motståndet planerar, ett attentat som kräver fyrahundra dödsoffer, gör inte bara att karaktärerna börjar ifrågasätta var gränsen går. Det gör även att jag som läsare börjar tvivla på om det över huvud taget finns någon sida att heja på. Det är en skitig och trasig värld som ungdomarna navigerar igenom, full av horor och langare. Samtidigt framkommer att Systemet gör en del bra saker, vilket gör att gränserna mellan rätt och fel suddas ut. Det här är en bok som utmanar läsaren att tänka.
Precis som i den första boken är miljö- och personbeskrivningarna mycket skickligt utförda. Gestaltningen håller hela vägen in i kaklet. Världen är oreda och förfall och med en mix av gammalt och nytt känns den trovärdig. Dialogen är riklig och ger goda inblickar i karaktärerna, vilka de är nu, var de kommer ifrån och vart de är på väg. Boken är också rik på mat och på dofter. Till skillnad från den första boken har maten blivit smakrik och kryddstark. Jag undrar om det är en medveten förändring och vad den i så fall vill förmedla? Om man ska vara petig, och det ska man ju i texter av den här kvalitén, så är det mycket upprepningar av karaktärernas gester. Efter ett tag blir jag väldigt trött på Levis nagelband …
Boken är fullständigt oförutsägbar och lyckas du lista ut vem förrädaren är kan jag bara gratulera. Vid bokens slut hade jag gissat på nästan alla personer utan den rätta. Som en kamp mellan det goda och det onda är den här romanen mycket tänkvärd. Det är också en värld som jag vill återvända till igen. Snart! Så till Anna Jakobsson Lund kan jag bara säga: Skriv fortare! Jag vill läsa nästa del.
Jag ger Aldrig Ensamma nio kakor av tio möjliga.
/Lisa Rodebrand
bookiecookiez 