I skuggan av Blå Jungfrun av Anna-Karin Andersson

IDUS Förlag 2015
ISBN 978-91-7577-168-7
Vid pennan Lisa Rodebrand

Redan vid första meningen suger den här boken tag i mig. Underbara, målande miljöbeskrivningar tecknar en vacker, suggestiv och bitvis otäck bild av Blå Jungfrun, granitklippan som vilar mitt i Kalmar sund, mytomspunnen och vacker. Det sägs att det är hit häxorna reser varje påsk och kanske är det därför som huvudpersonen Therese också visar häxliknande drag: Hon kan nämligen tala med de döda.

Båtresan till ön är så levande beskriven att jag känner sjögången. Kaptenen berättar sägnen som lägger bakgrunden till handlingen. Fyrvaktarens dotter sägs ha dödats av sin far, men det är ingen som vet säkert. Flera tycker sig ha sett en vit gestalt som går ensam nere på södra stranden. Therese fascineras av historien men hennes mamma bryr sig knappt. Hon är arkeolog med siktet inställt på de stenålderslämningar som hittats på ön.

Med sig till Blå Jungfrun bär de båda kvinnorna ett sår i hjärtat. Therese far har lämnat dem. En dag så var han bara borta och efter sig lämnade han en kort lapp med budskapet att han inte stod ut längre. Therese har lovat sig själv att han inte ska få hennes tårar. Hon ser fram emot vistelsen på ön och framför allt att kompisen Daniel ska komma på besök. Det finns en spirande kärlek mellan dem som Therese ännu inte sätter ord på men som ändå skymtar fram i texten.

Miljöbeskrivningarna är rikliga och för mig som har varit på ön blir de otroligt levande. Det gör också att när boken blir spännande blir den rent av otäck. Läs den inte om du är spökrädd och framför allt inte när du ska sova! Det var så många frågetecken i boken att jag tvivlade på att få svar, men jag tycker att historien knöts ihop på ett fint sätt. Jag känner att jag har fått veta vad som hände.

Personbeskrivningarna är sparsamma och begränsar sig till en hårfärg eller ögonfärg som skymtar fram i texten. Mer behövs inte, eftersom Therese har en klar och tydlig tonårsröst som gör att man snabbt lär känna henne. Boken är skriven i jag-person och presens vilket ger en hög närvarokänsla. Hur författaren lyckas balansera Therese tonårsspråk med de mycket mognare miljöbeskrivningarna är för mig en gåta, men på något sätt lyckas det.

Det här är utan tvekan den bästa bok jag har läst i år.

/Lisa Rodebrand