Till dig som är liten och finns inuti av Linnéa Regnlund

Till dig som är liten och finns inutiTitel: Till dig som är liten och finns inuti
Författare: Linnéa Regnlund
Förlag: BoD

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Den här boken är en fantastisk bok, som trots att den är liten är fylld av storhet. Jag brukar inte gråta när jag läser böcker, men oj vad jag grät. Inte hela tiden såklart, men ja. Alla har väl varit små någon gång?

Linnéa Regnlund har en väldigt bra blogg som heter Från ett annat perspektiv, där hon skriver om sig själv och sitt liv. Hon har tidigare haft DID, dissociativ identitetsstörning (från engelskans: dissociative identity disorder), vilket lite förenklat betyder att man är flera personligheter i samma kropp. (Ibland tror en del felaktigt att denna diagnos kallas för schizofreni – men det betyder inte att man delar upp sig inuti). Om man har DID så kan det vara så att de olika delarna kan vara helt omedvetna om varandra, och om en är framme så kan andra delarna få minnesluckor. Det kan också vara så att två eller fler delar är medvetna om varandra. Linnéa menar att den hela människan/personen är alla delar plus kroppen. Hur man tar hand om sin kropp, och hur de olika delarna tycker olika om den, beskriver hon med. Om att man behöver lära sig att tycka om sin kropp, om andra till exempel har fått en att tycka att den är äcklig eller inte värdefull.

Ofta beror DID på traumatiska upplevelser i ens barndom, den hela människan har blivit utsatt för så grava övergrepp att den som skydd har splittrats. En del delar inuti kan göra saker som att gå i skolan och till jobbet, omedveten om att en annan del inuti bär på det svåra. Detta för att överleva, kunna fungera, trots trauman. Oftast är den skadade det lilla barnet, den lilla, lilla. Den här boken är till den lilla – till den delen som är liten och finns inuti.

Linnéa har riktat sig direkt till den lilla personen, tilltalet är gulligt barnsligt. Men ämnena behandlar det allra tuffaste livet kan erbjuda en del. Det är det som är så sorgligt gråtit, att man måste förklara så vidriga saker för någon som är så liten.  Om man har DID, så är barnet den delen som är minst utvecklad – den som liksom aldrig blivit stor. (Alla med DID har inte ett litet barn inom sig, tror jag, men det är inte helt ovanligt, som jag förstått det). Barnet kan känna sig felplacerad i en stor människas kropp. Då, förr, fick den vara den som var tvungen att bära allt det svåra, som är olycklig och som bara verkar ha haft som funktion att plågas och lida. Den som inte fått växa upp och fått vara med om fina saker.

Linnéa skriver saker som man kan läsa för det lilla barnet inuti, om den inte kan läsa själv. Den kan få lära sig vad vuxna får och inte får göra och att det inte var dens fel att allt blev så hemskt. Den kan få blåsa såpbubblor och få rita, och få finnas till – mer än bara finnas för smärta. Om man som anhörig tänker läsa högt så bör man nog öva att detta hundra gånger innan, annars riskerar detta att bli en konstig upplevelse för det lilla barnet inuti – när någon sitter bredvid och bara gråter ögonen ur sig … Som vårdpersonal behöver man nog också öva om man vill göra detta.

DID är en sådan diagnos som varit omtvistad, och kunskapen kanske inte så stor. Det kan vara svårt att hitta professionella terapeuter i Sverige. En del tror inte ens på det hela. Men när vårdpersonal gör det, så är nästan alltid vårdens mål att den hela människan bara ska vara en, att alla delar ska integreras.

Linnéa skriver fint om den lilla inuti, som kan känna sig hotad där inne. Som de andra personerna inuti kanske inte tycker är viktig. Eller som terapeuten inte vill prata med, kanske den bara vill prata med någon stor? Den lilla får också finnas, menar författaren, och ska tas på allvar, ges chansen att upptäcka att livet bara inte är hemskt. Det är inte bara någon stor som gills, som människa är man alla sina delar (plus kroppen då). Hon menar att de fortfarande är de vuxnas roll att ta hand om den lilla och visa den respekt.

Linnéa menar också att man är flera av en orsak, om man tycker att man måste vara det. Integration är inte ett måste. Men hon skriver att hon nu, efter sin egen integrering tycker att livet är bättre. Men det mesta är okej. Det är okej att må dåligt, att tycka att det är för tufft. För de vuxna, de borde ha tagit hand om den lilla.

Boken får nio gråtblöta kakor och kan läsas av alla som någonsin varit små, även om de inte har haft något brutalt barndomstrauma. Man får också lite tips, om man är splittrad, på hur man kan kommunicera med varandra (de inuti). Kanske kan man skriva i en bok med olika färger så att man vet vem som skrivit (om den lilla inte kan skriva kan den rita), ha adress nära till hands ifall någon inte hittar hem och telefonummer till någon som är trygg – som alla känner. Men jag önskar att det hade funnits lite mer info i boken för den som är stor, lite fakta kanske om DID och om integration. Men det kanske är en helt egen bok, vad vet jag?

Det här inlägget postades i Facklitteratur, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s