Norstedts 2013
ISBN 978-91-1-305371-4
Vid pennan Lisa Rodebrand
”Jungfrustenen” av Michael Mortimer är en spänningsroman som är ganska rörig. Historien följer huvudpersonen Ida som blir vittne till ett mord på Nobelfesten och indragen i en serie händelser som hon inte har någon kontroll över. Men historien bryts hela tiden av faktatexter om historiska personer, brev från Idas mamma Eva och sidohistorier både från det förflutna och från Idas förföljare. Enda sättet att komma in i handlingen är att hoppa över sidohistorierna och följa Ida och hennes ”låtsaspappa” Lasse på deras flykt norrut genom Sverige och vidare mot Finland och Ryssland.
Prologen handlar om mordet på Nobelfesten, ett stycke som återkommer längre fram i boken. Det känns som en efterhandskonstruktion. Jag får uppfattningen att förlaget insett att bokens inledning är så tråkig och att man behöver dingla en spännande händelse framför näsan på läsaren som annars skulle tröttna. Det fungerar, hjälpligt, men i stället blir det trist att läsa samma händelse igen när det återkommer några kapitel senare.
Språket är lika rörigt som handlingen. Det skiftar hela tiden i stil och form. Jag får intrycket att man har klippt och klistrat olika sorters texter i samma bok. För varje nytt kapitel får jag börja om med att försöka komma in i boken. Det blir tröttsamt och det slutar med att jag skummar förbi eller hoppar över långa stycken. Att boken är fylld med grovt språk, slarvig slang och karaktärer som spyr galla över sin omgivning underlättar inte. Däremot är det bra att kapitlen är korta och att det finns ett driv i huvudhistorien om Ida. Det gör att jag kan ta mig igenom boken. Det finns spännande scener som är värda att läsa.
Det som drar ned betyget för min del är personbeskrivningarna. Karaktärerna är inte konsekventa utan byter hela tiden personlighet och sätt att uttrycka sig. Det känns som om samtliga personer drabbats av schizofreni. Inte ens huvudpersonen Ida håller ihop. För mig känns hon inte ens som en kvinna utan tänker och uttrycker sig som en man. De enda ”kvinnliga” egenskaper som jag hittar hos henne är sådana som män ser ned på: att hon gråter och gnäller, att hon vill ge upp, att hon inte har någon egen vilja utan låter sig släpas med som ett mähä. Jag kan inte identifiera mig med henne och känner ingen empati. Den enda personen som jag tycker fungerar är den mystiske Lasse. Han håller sig till samma sätt att uttrycka sig genom hela boken och är försedd med en bakgrundshistoria som gör att han känns mer verklig.
Den här boken är början på en serie och det behövs nog ingen spoilervarning för att säga att den slutar med ett ”fortsättning följer”. Personligen är jag inte så intresserad av hur det går. Efter 500 sidor har jag fortfarande inte kommit in i boken och jag bryr mig inte om karaktärerna. Jag älskar äventyrsböcker, men den här boken gjorde mig besviken.
Jag ger boken tre kakor för de spännande scener som trots allt förekommer. För den som orkar skumma förbi sidohistorierna och leta upp det som är bra i boken är de scenerna väl värda att läsa.
/Lisa Rodebrand
bookiecookiez 