Möt mig som jag är. Hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva av Thérèse Eriksson

Möt mig som jag ärTitel: Möt mig som jag är. Hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva
Författare: Thérèse Eriksson
Förlag: Libris förlag

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Det här är en viktig bok som handlar om hur man kan hjälpa och stötta unga med ett självskadebeteende. Den riktar sig främst till alla vuxna i kyrkan, anställda som ideellt engagerade. Men jag tycker att alla som möter personer med den här problematiken kan få insikter av att läsa den här boken. Den innehåller naturligtvis religiösa frågeställningar, men jag tycker att många av tipsen även är klart användbara för människor som inte har en djup eller uttalad gudstro.

Thérèse är en driven skribent och har tidigare gett ut en bok tillsammans med Sofia Åkerman. Den heter Slutstation rättspsyk – om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott och finns recenserad här på bloggen. Att Thérèse brinner för ämnet psykisk ohälsa och har mycket att bidra med bottnar i hennes stora kunskap plus egen erfarenhet av en självskadeproblematik som hon nu har lämnat bakom sig.

Thérèse börjar boken fint med att berätta om sin egen relation med kyrkan som ung och hur hon där fick en plats att bara finnas till. Där hade hon andra ungdomar och vuxna omkring sig som kunde se hela henne. Hon hade en negativ självbild och en dålig relation till sin kropp. Men i kyrkan fanns en motvikt till det kroppshat hon ibland kunde känna. Gud hade ju skapat henne till sin avbild och kroppen är en gåva från Honom. Och Guds kärlek är kravlös och älskar människan precis som hon är. I kyrkan fanns en värld långt ifrån det utseendefixerade bantningshets som kan förekomma i media.

Tipsen i boken till de hjälpare som finns runt ungdomar idag är många. Och att hjälparna är viktiga råder det ingen tvekan om, menar författaren, även om dessa personer ibland inte ens förstår det själva. Var tredje åttondeklassare väljer idag att konfirmationsläsa i olika samfund.  Varannan till var tredje elev i högstadiet eller gymnasiet har skadat sig själv. Men fortfarande är kunskapen liten, kan man tycka. Bemötandet är dåligt och ungdomarna ofta ifrågasatta. Forskning visar att bara missbrukare blir behandlade sämre i psykiatrin.

Författaren reder ut begreppen om vad som är ett självskadebeteende och vad som är självdestruktiva handlingar och inte och vad de fyller för en sorts funktion för den drabbade. Hon vill poängtera att de som skadar sig själva inte är ute efter att dö. Det är inte självmordstendenser som leder till detta utan det är ett sätt att klara av att leva. Hon ger exempel på olika scenarion med olika ungdomar och deras problem, och hur man i en kyrkas personalgrupp kan diskutera problematiken i svåra situationer. Hon ger också förslag på hur man ska närma sig ungdomarna i deras utsatta situation och vilken sorts frågor man kan ställa och hur man kan ställa dem.

Hon har också flera förslag på hur hjälpare kan hjälpa ungdomarna hjälpa sig själva. Det här tycker jag är det bästa i hela boken. Hon berättar till exempel om ett fenomen som kallas fjärilsprojektet eller The Butterfly Project på internet, där ungdomar med självskadebeteende samlas och stöttar varandra. Det går ut på att personen ska måla en fjäril på sin kropp där man brukar skära sig eller på de platser som man tycker är i farozonen. Det ska hindra personen från att skära sig där för då dödar man fjärilen. Man kan döpa sina fjärilar till olika saker, till exempel efter personer man tycker om och inte vill skada eller vänner och anhöriga som blir ledsna om man skär sig. Andra kan måla fjärilar på en som man ska ta hand om extra noga och de ska försvinna av sig själva, man får inte skrubba bort dem.

Författaren tipsar också om att den drabbade kan skriva ett brev till sig själv att ta fram och läsa när den känner att den vill skära sig. Eller så kan den försöka stoppa det hela genom att göra det svårare att komma åt till exempel rakblad. Olika system att tänka på fina saker om sig själv eller roliga saker man gjort kanske får en att bryta sina negativa tankar om sig själv. Också att visa på framgång genom att lägga en pärla i en burk för varje dag man inte skurit sig gör att det blir synligt och tydligt att man har gjort positiva saker för sig själv. Förslag på listor och andra övningar som hjälparen kan göra tillsammans med den drabbade finns också med. En övning passar bra för alla i en ungdomsgrupp.

Men Thérèse påpekar också att ibland kan inte allt bara lösas och ungdomar redas ut. Ibland har de svåra levnadsvillkor och man kan bara finnas där, stå kvar och vara en medresenär i livet. Man kan vara någon som har tid och vara någon som lyssnar.  Hjälpare i kyrkan kan även hänvisa till andra hjälpare i samhället, några finns listade i slutet av boken.  Men hon menar att kyrkan har en unik möjlighet att hjälpa till med andliga frågor och bön.

Boken får nio kakor av tio för en fin insats. Kanske är tonen lite klinisk och språket lite torrt för att vara om ett så känsligt ämne som ligger författaren så varmt om hjärtat. Jag hade velat ha lite mer värme mellan raderna. Men i boken finns också små fina citat, från ungdomar, som är personliga och bidrar till helheten och som gör att det glimmar till.

Det här inlägget postades i Facklitteratur, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner, Vi tipsar!. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s