”Eldbärare” av Anders Björkelid
Berättelsen om blodet – andra boken
Natur & Kultur ISBN 978-91-27-12114-0
Vid pennan: Lisa Rodebrand
Boken inleds inte lika spännande som den första boken i serien. Wulf står vid ett fönster i staden Funisburg och betraktar en död kaja i ett träd. Det här första kapitlet känns som om det egentligen är en prolog, men i min smak är prologen så tråkig att boken skulle ha klarat sig bättre utan den. Att författaren har valt det tristaste partiet i hela boken som lockbete är för mig obegripligt.
Därefter är vi tack och lov tillbaka i Domarringen och boken tar vid där den första boken slutade. Tvillingarna Wulf och Sunia har varit där i ett helt år och bland annat fått den andra delen av Förbundet och lärt sig språket so Razda. När de lämnar Domarringen närmar sig hirdjägarna som kommer att ta dem med på en resa. Målet är vårriten där Sunia ska stärka sina band till månprästinnorna och där Wulf kommer att möta ännu en av ondvinterns hemska varelser.
Efter de spännande händelserna vid vårriten får Sunia och Wulf ett uppdrag. De ska tända eld i en vårdkase i toppen av ett utkikstorn i staden Funisburg. Signalen är början av en kedja som ska kalla på hjälp från thai Gasteis. Thai Gasteis, gästerna, är de medlemmar av hirden som var Traditionens röst i Imperiets mest avlägsna avkrokar och som kallades på när fienden stod för dörren. Enligt legenden ska det finnas fem tusen man till häst. Förutom uppdraget för hirden ska Wulf och Sunia även leta efter Hug som har den sista delen av Förbundet.
När Wulf och Sunia anländer till staden blir de varse att livet i en stad inte är lika enkelt som på landbygden. De fångas in av Skugghovet, män och kvinnor av blodet, som är bundna till en blodseld i stadsdelen Kasan. Om det är meningen att man ska bli frustrerad och uttråkad av Wulf och Sunias eviga väntan på att få träffa Hug så fungerar det verkligen.
Om man bortser från inledningen av boken, där Anders Björkelid berättar ur ett vi-perspektiv, så är boken skriven i jag-person utifrån Wulfs synvinkel. Författaren har även valt tempus, imperfekt, som han håller sig konsekvent till genom hela boken. Både berättarperspektivet och valet av tempus är en klar förbättring jämfört med första boken.
Det är många faktorer som gör att jag tycker att första halvan av boken är seg och t.o.m. långtråkig: Repetitionerna i början av boken, de utdragna miljöbeskrivningarna, den långa väntan vid Skugghovet och Wulfs upprepade mardrömmar. Men så snart tvillingarna flyr från Kasan och tar saken i egna händer blir det andlöst spännande.
”Eldbärare” är späckad med fantasifulla och skräckinjagande varelser: Grimmen, bitvargarna, galgmännen, skråpukar och bösen. Men allt är inte vad det ser ut att vara. Innan boken är slut kommer Wulf och Sunia att ha mött dem alla, vänner som fiender, och fått betala ett högt pris.
Boken är som sagt seg i början och når därför inte samma höjder som ”Ondvinter”, men den är ändå värd sju kakor.
Lisa Rodebrand
bookiecookiez 