Titel: Konsekvenser av att dö
Författare: Rose Marie Bouw
Förlag: Ordberoende förlag
Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.
Det här Rose Maries debutroman och hon är utgiven på samma förlag som jag. Rose Marie bor som sin romankaraktär Ann-Sofie i Nederländerna, så jag har bara träffat Rose Marie när hon har varit i Sverige. Boken bygger delvis på Rose Maries liv och hon fick såsom sin karaktär en förlossningspsykos, hennes förlossning var så dramatisk att hon drabbades av posttraumatiskt stressyndrom.
”Jag dog när min son föddes.” Så börjar boken. Ann-Sofie får en vad man kan kalla ”nära döden”-upplevelse – hon reser sig på något vis upp ur sin egen kropp vid förlossningen. Hon har problem med att ta till sig pojkbebisen som alla påstår är hennes. Hon hade ju fått en flicka? Men kanske hade personalen på sjukhuset dödat flickan och om hon lämnade pojkbebisen så kanske han också skulle dö? Hon tar helt enkelt med sig pojkbebisen hem, den som hon inte tror är hennes.
Man får följa Ann-Sofie från det att hon är ung och sedan träffar en man från Nederländerna och flyttar dit. Hon försöker leva det nya livet där och det är både intressant och svårt. När hon blir gravid har hon problem att göra sig förstådd på det nya språket och lära sig allt nytt. Att få barn i Nederländerna är inte som här i Sverige, man ska föda barn naturligt, utan bedövning och helst hemma och inte på sjukhus. Det som man behöver hemma ska man inhandla och sedan kommer barnmorskan hem till en för att kontrollera att det blivit rätt.
Efter vad som känns som lång tid efter den jobbiga förlossningen träffar Ann-Sofie en psykolog och börjar med samtal och EMDR, en sorts terapi mot posttraumatiskt stressyndrom, och får hjälp med att reda ut vad som har hänt. Vi får följa hennes funderingar om huruvida hon vill ha fler barn och hur hon tänker när sonen drabbas av sjukdom.
Jag tycker det här är en fin bok som naket och öppet skildrar hur tufft det kan vara när man har haft en psykiskt påfrestande förlossning. Ann-Sofie upplever att ingen lyssnar fast hon själv tycker det är uppenbart att hon mår så dåligt, så dåligt. Hon har dåligt samvete för att den dagen som skulle varit den bästa i hennes liv blev den värsta. Jag ska inte avslöja hur det går för Ann-Sofie, men resan tillbaka är lång, vinglig och tuff.
Rose Marie har gjort en bra debut om ett viktigt ämne. Man kan känna Rose Maries ilska, vrede och frustration mellan raderna. Att vara arg kan leda till positiva saker som att våga spräcka tabun och prata om det innersta. Att förbjudna tankar kommer i dager. För att det är viktigt. Det här är ett citat ur boken:
”Ibland hör man på nyheterna eller läser i tidningen om mammor som försökt skada eller döda sina nyfödda barn. Om barn som slängts i soptunnor eller bara övergivits någonstans. De runt omkring mig skakar chockerade på huvudet. Men jag sitter tyst och gråter inombords. Mina tankar går inte till en fruktansvärd ondskefull ovärdig mamma, utan till en svårt psykiskt sjuk kvinna.
Vad gick fel? Hur var hennes förlossning? Fick hon en förlossningspsykos? Var hon sjuk sedan tidigare? Hur mår hon och barnet? Får de någon hjälp? Gud hjälpe dem! Jag sitter tyst och tänker på dem medan jag gråter inombords. Och jag ber en stilla tackbön för att det inte var jag.”
Jag tror henne.
bookiecookiez 