Metro 2033 : den sista tillflykten av Dmitrij Gluchovskij

Metro 2033Titel: Metro 2033 : den sista tillflykten
Författare: Dmitrij Gluchovskij
Förlag: Pocketförlaget

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Metro 2033 är en mörk rysk dystopi. Människan har förstört allt på jordens yta med atomvapen. Men en spillra av mänskligheten lever kvar i Moskvas tunnelbana. Unga män och kvinnor har vuxit upp utan att ha varit där uppe och fascineras av de äldres historier om förr. Egna samhällen på tunnelbanestationerna har byggts upp och det är farligt att ta sig emellan dem. Men det finns handelsresande och det mesta går att köpa med patroner, med liv skaffar man sig det man vill ha. Modiga stalkers tar sig upp på ytan i strålningsdräkter för att söka efter värdefulla saker som ved. Men människorna är inte ensamma. I gångarna hörs steg, folk försvinner och det finns muterade, hemska varelser som försöker ta sig ner.

I denna science fiction-bok får vi följa Aritom som växer upp på stationen VDNCh. Han bor hos sin styvfar, hans mor dog under en vidrig råttinvasion. I ett tält på perrongen lever Aritom sitt liv. Han arbetar på den gränspostering som är den sista, stationen har inga mänskliga grannar på den ena sidan. Råkade han öppna en dörr som gör det möjligt för ”de svarta” att komma ner i tunnlarna? Alla som sett dessa muterade skepnader kan inte sova och drömmer mardrömmar som stegrar för varje möte, de drivs mot galenskap och apati.

En dag kommer Hunter till stationen för att undanröja det hot som ”de svarta” utgör. Om han inte kommer tillbaka lovar Aritom att lämna ett meddelande i Polis, den stad där det verkar ouppnåeligt att bo – fyra stationer i en. Aritom kastas ut i tunnlarna på liv och död. Sakta tar han sig igenom tunnel på tunnel, förbi gränsposteringar, faror och ett nattsvart mörker.

För den som tycker om science fiction är detta ett givet val. Ryskare och mörkare än så här går det knappt att få det. Jag har själv åkt runt i Moskvas tunnelbana och tycker mycket om boken skildringar av stationer och uppgångar. Jag tycker även mörkret beskrivs på ett bra och varierat sätt, i vissa tunnlar känns det så kompakt att det går att ta på. Men även ljuset är otäckt i denna bok, många karaktärer i boken har vuxit upp med en sorts röd skum nödbelysning och har svårt att föreställa sig soljus utomhus.

Metro 2033 finns som dataspel och har en uppföljare som heter Metro 2034. Boken får åtta kakor, en extra för tunnelbanekartan i slutet av boken och en minuskaka för att det fanns noll kvinnor bland karaktärerna. Dialogerna är väldig korthuggna för det mesta, så stereotypen att ryssar är hårda, tystlåtna machomän förstärks ytterligare. När andra människor dör är det bara att bita ihop. Att människor söker sig till religioner och sekter och behandlar varandra illa under förtvivlade omständigheter är ett ofta förekommande tema i dystopier, men det kändes lite överdrivet i boken. Det blev lite för övertydligt, eftersom huvudkaraktären själv inte drivs av makt eller religiösa idéer, utan snarare av någon sorts vilja att hjälpa mänskligheten eller åtminstone de sina som lever på hans station. Slutet är lite otippat.

Det här inlägget postades i Fantasy och science fiction, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s