alvernas liv

alvernas liv,
omslag Magnus Petersson

Titel: Alvernas liv

Författare: Muriel Barbery

Originaltitel: La vie des elfes

Översättning: Marianne Öjerskog

Vid Pennan: Monic Arvidson W

Ni vet den där känslan av mystik och fantasi som får en att rysa av välbehag och nyfikenhet? Den fick jag när jag läste Alvernas liv av Muriel Barbery.  Den handlar om två hittebarn med sällsynta förmågor. Barnen heter Clara och Maria och de föds på samma dag, Maria i en fransk by och Clara i Italien. Och samma dag vill en ond ledare släppa lös sin ondska i världarna. Här följer ett litet utdrag ur boken;

– Berätta om den värld du kommer ifrån.

– Vad vill du veta?

–  Hur ser det ut där?

– Det är en värld av dimmor, sa han.

– Går ni omkring i dimma?

– Verkligen inte, vi ser hur bra som helst. Dimman lever, den visar det som lämpar sig och byter skepnad allt efter behov.

– Vems behov?

– Samhällets förstås, svarade han.

– Alvsamhällets? frågade hon.

– Samhällets, upprepade han, alverna, träden, stenarna, förfäderna, djuren.

– Lever alla tillsammans?

– Alla är tillsammans, svarade han. Åtskillnad är en sjukdom.

Muriel Barbery gjorde stor succé med den filosofiska romanen Igelkottens elegans 2006. Författarinnan föddes den 28 maj 1969 i Casablanca, Marocko. När hon inte skriver böcker är hon filosofilärare. Alvernas liv är den första delen av två om två flickor med speciella egenskaper.

Clara, ser ut som en människa på alla sätt, men är i själva verket häften alv, hälften människa. Den andra flickan, Maria, är till hundra procent en alv men ser ut som en människa. De får inte veta om sina öden förrän ett krig mellan alver och människor drar ihop sig.

Till en början känner  inte flickorna till den varanras existens men snart uppstår en telepatisk kontakt, lika enkel självklar som att du och jag skulle samtala med varandra. Clara förmedlar upplevelser och syner genom sin musik och klärvoajans som får omgivningen att skratta och gråta och Maria tillbringar helst dagarna ute i naturen där hon samtalar med både vildsvin, harar och andra väsen.

Det finns några män och kvinnor som intuitivt vet att det finns mer i världen och naturen än de kan se, som till exempel att stenarna, vinden och havet lever. Som läsare får man även inblickar i dessa personers liv vid sidan av flickorna.

Det är en trivsam läsning, författarinnan har en filosofisk och varm ton. Hon skildrar människorna och enkla vardagshändelser med stor omsorg och kärlek. Det är svårt att avgöra tidsramen för handlingen, fast å andra sidan känns det helt naturligt att tiden är svävande.

När flickorna är tio år kommer kriget allt närmare och förbindelselänken mellan de två världarna förstörs. Claras och Marias uppgift blir att kämpa mot de onda krafter som hotar både människorna och alverna. Det blir de som skapar en ny bro mellan världarna.

Emellanåt kändes det svårt att hänga med i skeendet, Muriel Barbery älskar att beskriva och gotta sig i detaljer och förnimmelser, romanen skulle göra sig ännu bättre med lite mindre beskrivningar och mer av de faktiska händelserna. Det jag gillar mest med boken är fantasin och författarinnans förmåga att gestalta livet bakom den stora stenen i skogen.

Boken får åtta kakor av mig

Publicerat i Fantasy och science fiction, Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Krigare av Johanne Hildebrandt

krigareTitel: Krigare : ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan
Författare: Johanne Hildebrandt
Förlag: Forum

I maj 2010 åkte 500 svenska soldater till Afghanistan för att upprätthålla fred och stötta civilbefolkningen i kriget. Johanne Hildebrandt följde skyttekompaniet FS19 som inbäddad journalist och skrev denna drabbande bok om hur det kan vara att vara soldat i detta land. Och hon börjar faktiskt från det att soldaterna fick utbildning här i Sverige, följer sedan med på resan ner och besöker dem flera gånger under de månader de är på plats. Hon intervjuar också några soldater efter det att de kommit hem, vilket går att läsa om i slutet av boken.

Hon är med och följer ett flertal krigare i deras vardag, skildrar hur det är att bo och vistas i en krigszon och hon intervjuar en del afghaner som bor i landet om hur de tänker kring sin situation. Soldaternas berättelserna handlar om vägbomber och hårda strider, kanske de hårdaste svenska soldater har varit med i någonsin i modern tid.

Johanne skildrar också Försvarsmaktens tillkortakommanden, hur soldaterna köper egen skyddsutrustning innan de åker ner (för egna pengar) och de dåliga lönerna för de som är ute i fält och riskerar sina liv jämfört med de som sitter hemma bakom ett skrivbord. Hon skriver om fin kamratskap ute i fält, om de anhöriga som är hemma och är djupt oroliga och om sina egna reflektioner kring att vara kvinna i ett extremt mansdominerat krig.

Hon beskriver hoppet som afghanerna hade när de försöker genomföra ett parlamentsval mitt i brinnande kaos och den korrumperade polisen i landet som man försöker samarbeta med. Hon beskriver hjälporganisationers ibland svåra situation med att försöka starta skolor i landet. På många platser går det inte att göra eftersom säkerheten för personalen inte går att upprätthålla.

Johannes egen frustration går också att läsa om, hennes försök att få svenska medier och i förlängningen det svenska folket att förstå vad den här konflikten handlar om verkar svårt. Hon vill att soldaterna ska få stöd och förståelse för sitt arbete och hon vill att politiker ska sätta sig in i allt. Till slut säger hon upp sig från Aftonbladet eftersom hon får lite eller inget stöd i sin kamp och ibland mycket farliga arbete.

Jag rekommenderar boken varmt och vill du läsa mer av samma författare så vill jag tipsa om boken Blackout (som jag har recenserat här) där hon skriver om balkankriget och sin tid som utrikeskorrespondent där. Krigare får nio hårdnackade och tuffa kakor av tio. Krigare går att läsa gratis som e-bok här: https://forlag.angsjodal.se/I_Hildebrandt_Krigare_344s.pdf

Pebbles Karlsson Ambrose

Publicerat i Facklitteratur, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner, Uncategorized | Lämna en kommentar

I skymningen sjunger koltrasten

Titel: I skymningen sjunger koltrasten i-skymningen-sjunger

Författare: Linda Olsson

Förlag: Brombergs

Vid pennan: Monic Arvidson W

Linda Olsson har bara skrivit en handfull med böcker, men redan är hon en bestsellerförfattare. Jag kan förstå varför hon är omtyckt. Varje rad är skriven med stor känsla och vemod. Förutom att hon är författare, är hon jurist, fru och mor. Sedan tjugo år bor hon i Auckland, Nya Zeeland.

Hon har en förmåga att krypa in under skinnet på läsaren med sin text. Så känns det när jag läser hennes bok Koltrasten sjunger i skymningen. Hennes ton är alltigenom sorgsen.

Romanen handlar om tre personer i ett hyreshus som knyts samman. Det är Otto, som är änkling, serietecknaren Elias, som är som en nykläckt fågelunge och Elisabeth, kvinnan som aldrig syns till fast hon har bott i samma trappuppgång i flera månader. Personerna är ensamma på olika sätt och var och en slåss med sina spöken. Elisabeth har avskärmat sig från omvärlden. Hon har slutat tala och väntar mer eller mindre på döden.

En dag säger Elias något i hennes brevlåda. Något som får Elisabeth att reagera. Hon blir helt enkelt nyfiken och varm av omtanken. Utan att hon egentligen vill det, dras hon in i livet som pågår utanför hennes dörr. Hon lär känna Ottos och Elias. Fast depressionen och livströttheten lämnar henne inte, även om man ibland får för sig att hon är på väg ut ur mörkret.

Det är en tung bok, fylld av vemod och ändå är det svårt att lägga den ifrån sig. Jag tycker snabbt om alla tre personerna och hoppas på framgångar och ett lyckligt slut. Boken finns både som pocket och inbunden.

När jag har läst ut romanen, kan jag inte låta bli att undra hur författaren är som person. Jag googlar på henne och förstår att hon aldrig är riktigt glad, att hon själv bär på en tungsinthet. Skälet till detta hittar jag inte. Hon föddes 1948 i Stockholm men bor sedan många år också i Auckland, Nya Zeeland.

Hennes debutroman kom sent.  Året var 2006 och romanen hette Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Då var Linda Olsson 58 år gammal. Hon berättar i en intervju för Expressen (Cecilia Hagen den 8 juni 2008) att hon gick en skrivarkurs i London och där skrev hon ”några förskräckliga noveller som hamnade i papperskorgen.” Det var strax innan hon flyttade med sin familj till Nya Zeeland. Sedan dess har hon gett ut tre romaner till.

Jag har inte läst fler böcker av henne, men nu har jag blivit nyfiken på en trilogi som hon arbetar med, Ingenting är glömt. ”Fast den gavs ut under pseudonym: Adam Sarafis. Hon skriver trilogin tillsammans med den nyzeeländska manusförfattaren Thomas Sainsbury. Handlingen är långt ifrån de tidigare böckerna. Här är det en ung man som hittas död på ett bibliotek i Auckland.

Romanen får sex kakor av mig.

 

Publicerat i Övrig skönlitteratur, Recensioner | Märkt , | Lämna en kommentar

Om att samla frimärken

 Titel: Om att samla frimärkenom-att-samla-frimarken

Författare: Håkan Lindquist

Förlag: Kabusa

Vid pennan: Monic Arvidson W

Det var texten på baksidan av boken som fick mig att vilja läsa just den här boken:  Mattias var 11 år när han första gången träffade Samuel Gunnarsson. Mötet blev inledningen på en betydelsefull och ömsesidig vänskap.

   ”Vad heter du?” frågade han.

   ”Mattias.”

   Han upprepade mitt namn. ”Det betyder gåva från Gud. Visste du det?”

Håkan Lindquist har skrivit noveller, artiklar och recensioner i olika tidskrifter som har publicerats i Sverige, Norge, Finland, Island Tyskland, med flera länder. Hans debutbok heter Min bror och hans bror, (1993) en berättelse om Jonas, som försöker skapa sig en bild av sin döde bror.  Romanen har översatts till flera språk och 2002 vann det franska litteraturpriset Prix Littéraire de la Bordelase de lunetterie för den franska utgåvan av boken.

Om att samla frimärken, är Håkan Lindquist tredje roman. Den handlar om två ensamma människor som blir vänner. Åldersskillnaden mellan huvudpersonerna är stor, Jag undrar om handlingen kommer att leda till att de är släkt, men snart inser jag att så inte alls är fallet. Romanen har ett viktigt budskap. Åldern inte är viktig. Författaren fokuserar på två människors utanförskap och hur de känner igen sig själva i den andre. Samuel och Mattias ser varandra bortanför de sociala ramarna och reglerna, de ser vidare än skalet, bakom siffran som talar om hur länge någon har levt och urskiljer istället människan, själen. De har en tidlös samhörighet.

Samuel samlar på frimärken och han ger Mattias sina första märken. Fjärilarna blir ett sätt för dem att samtala om annat. Om saker som har skett, om ställen de varit på eller velat se och om samlandet av livserfarenheter. Det är en sinnlig och ömsint skildring av både vänskap och om kärlek. Bägge är betraktare med stor känsla för nyanserna i livet. Dikter blir ett andningshål som tröstar och visar att det finns en annan värld än den dagliga enformigheten då man kliver upp varje morgon för att gå till arbetet, stämpla in och tjäna sitt levebröd. Men Mattias växer upp och flyttar och kontakten blir sporadisk.

När Samuel dör, åker Mattias till begravningen. Han återupplever deras vänskap. Han gör det aktivt, genom att besöka ställen och upprepa saker de har gjort tillsammans. Han låter tankar och nya insikter skölja över honom och på det viset lär han sig känna Samuel ännu mer. I ett kyrktorn hittar han ett meddelande från Samuel till honom. Samuel har förstått att Mattias kommer att återvända dit den dagen Samuel är död.

Författaren är född den 28 mars 1958 i Oskarshamn. Han bor i Stockholm och Berlin. Han har också skrivit en del sånger. Jag ger boken sju kakor.  Läs gärna mer om honom på http://hakanlindquist.blogspot.se/

 

 

Publicerat i Övrig skönlitteratur | Märkt | Lämna en kommentar

Boktjuven

Titel: Boktjuven

Liesel Meminger

Liesel Meminger

Författare: Markus Zusak

Vid pennan: Monic Arvidson W

 

Jag såg filmen först. Egentligen brukar jag alltid göra tvärtom: Först boken och sedan filmen, men nu kom den upp på bioduken innan jag hade hunnit läsa romanen.

Boken var precis så bra som jag hade föreställt mig. Huvudpersonen, Liesel Meminger, tolv år, är en alldeles vanlig och mycket modig flicka. Som vanliga människor faktiskt ofta är.

Att berätta historien ur dödens perspektiv kändes till en början motbjudande men snart fascinerades jag av valet av berättarperspektiv. Döden blev nästan mänsklig – en hon? Eller en hen?

Döden lade i alla fall märke till Liesel när hennes bror dog och hen fascineras av Liesel. Döden ser färger omkring människor och när den ser Liesel blir det en lång rad med färger.    Romanen är skriven av australiensaren Markus Zusak, född 1975 i Sydney. Han har gett ut sex böcker och Boktjuven var hans genombrott år 2005.

Handlingen utspelar sig under andra världskriget i ett litet tyskt samhälle. Man får följa Liesel, hennes vän Rudy, några grannar och en fosterfamilj. Författaren har funnit ett utmärkt sätt att berätta om nazismen och krigets fasor för våra barn. Jag tror att det är en bok som får dem att fråga och undra. Liesel Meminger förs till en okänd by i Tyskland. Det sägs att hennes mamma var kommunist och Liesel kan till en början inte läsa, men lär sig av en judisk pojke, som hennes fosterföräldrar gömmer i källaren. Under kristallnatten görs ett bokbål av judarnas böcker.  Liesel stjäl en bok. Riktigt varför får man aldrig veta, jag uppfattar det som en instinktiv protest mot det som sker omkring henne och de övriga i byn. Folk vågar inte säga emot och de vågar inte lita på varandra.

Om jag skulle välja en bok för mitt barnbarn på tolv år, skulle jag välja den här. Språket är enkelt och målande och jag tror att mitt barnbarn skulle kunna identifiera sig med Liesel. Dessutom får läsaren en massa fakta gratis. Men framför allt är det en bok som skakar om och berör. Den får åtta kakor av mig.

 

som mest av allt liknar en kuliss. Faktiska händelser som OS i Berlin, pogromen 1938 (Kristallnatten), krigsutbrottet och invasionen av Sovjetunionen prickas av för att vi ska veta när det hela utspelas, men har ingen nämnvärd betydelse för själva historien.

Publicerat i Barnböcker, Historiska romaner, Recensioner, Uncategorized, Ungdom | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Human acts

9781846275968Titel: Human acts
Författare: Han Kang
Förlag: Portobello Books
Inlägg skrivet av: Karin Brissman Wigren

I Kwangju, Sydkorea i maj 1980 massakrerades ett stort antal invånare i staden som följd av demonstrationer emot mordet på presidenten och kuppen som satt en ny sådan på plats. Officiella siffror säger att ca 144 civila dog men det har ifrågasatts starkt om inte siffran var mycket, mycket högre.

Författaren Han Kang tar sitt avstamp i händelserna under några dagar i maj 1980 som traumatiserade ett helt folk. Hon berättar suggestivt och intensivt om människor som levde i staden under massakern och hur de påverkats av det som hänt.

Som en röd tråd löper ”pojken” som inleder boken med sitt perspektiv. Han, precis som massakern fortsätter att påverka och påminna de andra karaktärerna om livet, värdighet och döden. Språket är väldigt tätt och inpå och jag påverkas starkt av de grafiska bilder som Han Kang målar upp för oss.

Svårigheten med boken kan vara namnen på karaktärerna. Jag brukar finna att koreanska namn, för de som inte är vana (mig själv inkluderad), ibland är väldigt svåra att komma ihåg och urskilja. Så ibland finner jag mig själv bläddrande tillbaks för att hitta vem det är jag läser om.

Boken kom nyligen ut på svenska och då heter den Levande och döda.

Jag är helt förälskad i den här boken och ger den 10 av 10 självklara kakor.

Publicerat i Övrig skönlitteratur, Engelska titlar, Hem, Karin Brissman Wigren, Recensioner | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett liv utan början av Lena Hansson

ett_liv_utan_borjan

 

 

 

 

Titel: Ett liv utan början
Författare: Lena Hansson
Förlag: Ordberoende förlag
Inlägg av: Karin Brissman Wigen

Åsa adopterades som treåring till Sverige från Colombia men nu är hon på väg tillbaks till sitt födelseland. Hon längtar, drömmer och har väntat i åratal på den här stunden när hon ska hitta sin biologiska mamma och bror och hon ska bli hel igen.

Boken är skriven av Lena Hansson som själv inte är internationellt adopterad men som har levt åtta år i Sydamerika (varav fyra i Colombia) och har haft mycket kontakt med adopterade därifrån.

Lena har lyckats fånga de kaotiska känslorna och längtan till någonting som kunde varit men aldrig blev på ett extremt träffsäkert och realistiskt sätt. Och även om alla adopterades känslor och tankar naturligtvis är individuella, och jag därmed som själv är adopterad inte känner igen mig personligen i allt vad Åsa tycker och tänker så finns det ändå där. Det som Åsa tänker; en gemenskap, ett band som man inte har till någon annan.

Beskrivningen av Colombia som land är också fin och Lena försöker balansera det goda med det onda. Hon försöker beskriva både det som är fantastiskt med landet och det som för det mesta är stereotypen och trots allt en del av verkligheten. Någon gång då och då känns det som att Lena så gärna vill berätta om allt om Colombia att karaktärerna står och föreläser lite för läsaren men det är lätt att förlåta och läsa vidare ändå.

Toppenbok om saknad, förtvivlan och kamp.

Boken får 10 mumsiga kakor av 10.

 

Publicerat i Övrig skönlitteratur, Hem, Karin Brissman Wigren | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar