I skymningen sjunger koltrasten

Titel: I skymningen sjunger koltrasten i-skymningen-sjunger

Författare: Linda Olsson

Förlag: Brombergs

Vid pennan: Monic Arvidson W

Linda Olsson har bara skrivit en handfull med böcker, men redan är hon en bestsellerförfattare. Jag kan förstå varför hon är omtyckt. Varje rad är skriven med stor känsla och vemod. Förutom att hon är författare, är hon jurist, fru och mor. Sedan tjugo år bor hon i Auckland, Nya Zeeland.

Hon har en förmåga att krypa in under skinnet på läsaren med sin text. Så känns det när jag läser hennes bok Koltrasten sjunger i skymningen. Hennes ton är alltigenom sorgsen.

Romanen handlar om tre personer i ett hyreshus som knyts samman. Det är Otto, som är änkling, serietecknaren Elias, som är som en nykläckt fågelunge och Elisabeth, kvinnan som aldrig syns till fast hon har bott i samma trappuppgång i flera månader. Personerna är ensamma på olika sätt och var och en slåss med sina spöken. Elisabeth har avskärmat sig från omvärlden. Hon har slutat tala och väntar mer eller mindre på döden.

En dag säger Elias något i hennes brevlåda. Något som får Elisabeth att reagera. Hon blir helt enkelt nyfiken och varm av omtanken. Utan att hon egentligen vill det, dras hon in i livet som pågår utanför hennes dörr. Hon lär känna Ottos och Elias. Fast depressionen och livströttheten lämnar henne inte, även om man ibland får för sig att hon är på väg ut ur mörkret.

Det är en tung bok, fylld av vemod och ändå är det svårt att lägga den ifrån sig. Jag tycker snabbt om alla tre personerna och hoppas på framgångar och ett lyckligt slut. Boken finns både som pocket och inbunden.

När jag har läst ut romanen, kan jag inte låta bli att undra hur författaren är som person. Jag googlar på henne och förstår att hon aldrig är riktigt glad, att hon själv bär på en tungsinthet. Skälet till detta hittar jag inte. Hon föddes 1948 i Stockholm men bor sedan många år också i Auckland, Nya Zeeland.

Hennes debutroman kom sent.  Året var 2006 och romanen hette Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Då var Linda Olsson 58 år gammal. Hon berättar i en intervju för Expressen (Cecilia Hagen den 8 juni 2008) att hon gick en skrivarkurs i London och där skrev hon ”några förskräckliga noveller som hamnade i papperskorgen.” Det var strax innan hon flyttade med sin familj till Nya Zeeland. Sedan dess har hon gett ut tre romaner till.

Jag har inte läst fler böcker av henne, men nu har jag blivit nyfiken på en trilogi som hon arbetar med, Ingenting är glömt. ”Fast den gavs ut under pseudonym: Adam Sarafis. Hon skriver trilogin tillsammans med den nyzeeländska manusförfattaren Thomas Sainsbury. Handlingen är långt ifrån de tidigare böckerna. Här är det en ung man som hittas död på ett bibliotek i Auckland.

Romanen får sex kakor av mig.

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Övrig skönlitteratur, Recensioner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s