Nabots sten av Sara Lidman

Nabots stenTitel: Nabots sten
Författare:
Sara Lidman F
örlag: Albert Bonniers förlag

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Det här är den tredje boken i den så kallade Jernbanesviten av Sara Lidman. Den utspelar sig i Västerbottens inland, där hon själv är född och verkade under stora delar av sitt liv. Bokserien är en berättelse om hur järnvägen kom till dessa delar av Norrland och börjar i bok ett 1878 som finns recenserad här på bloggen: Din tjänare hör. Bok två finns har jag skrivit om här: Vredens barn.

I den här boken får Anna-Stava äntligen en pojke och Didrik blir så lycklig efter Storsonen Isak Mårtens ankomst så att. (De halva meningarna som är utmärkande för dialekten är fantastiska och utspridda i alla böcker). Pojkvaskern skulle till och med döpas i brunnsvatten från Månliden så att han fäste sig vid gården. Men förlossningen var svår och Anna-Stava har inte mjölk och helt plötsligt flyttar Hagar in i familjen med stora stinna bröst och inget småbarn förutom den stora pojken Otto. Hon får en central roll på Månliden och alla ömsom älskar ömsom förfasar sig över Hondennas närvaro, hon som får Storsonen att överleva. Tjusig mat serverar hon när fint besök kommer och upp på väggarna åker tapeterna minsann.

Anna-Stava behöver inte slita med gårdens hårda arbete som de andra, men när Didrik leder in sin klena hustru för en vilostund är den mer ansträngande än så många famnar hö. Men Olförar’n har också ansvar minsann, det är sammanträde med stämman och kommunalnämnden eller så deltar han i kronouppbörden tillsammans med Kronofogde och Länsman. Eller så ordnade han med socknens fattiga. De på Skjellet och i Stockholm intresserar sig nu för skogen som de mer eller mindre lurar av bönderna, men träet är ändå en viktig sidoinkomst för de fattiga i Schwärjes utkant.

Sara Lidman skildrar vardagen så fint, så poetiskt och naket som bara hon kan. Varje vecka hade givna sysslor och böneämnen: vid påskalammets tillredelse i Jerusalem snöptes bagglammen i Lillvattnet, när Mästaren gick genom lyckta dörrar klipptes fåren för andra gången på vintern och i veckan mellan den gode herden och Christi gång till Fadren släpptes fåren till skogs på sommarbete.

Men Hondennas närvaro skaver, drängarna lyssnar till hennes förehavanden med ett leende, de fromma kvinnorna med rynkad panna och flickorna med rodnad. Och halvkönlingarna ja, de fantiserar. Inte ens Didrik kan låta bli att tänka på henne på det viset.

Men Nabot sten är fortfarande ett stort problem. Var det Didriks högfärd som fått Nabot att flytta till amerika? Didrik borde inte ha förlyft sig på den där stenen som Nabot gått upp på nätterna för i all hemlighet försöka flytta på. Och hade han med Hagar att göra? Till slut skickar i alla fall Spadar-Abdons söner brev från amerika med nyheter.

Doktor Strömmen förfasar sig fortfarande över att han kan känna jorden susa fram igenom världsalltet när han super, en uppenbarligen jobbig känsla. Det är svårt faktiskt att föreställa sig hur svårt det egentligen är för karaktärerna. Men på ett ställe tycker jag det är så himla bra beskrivet när en arg kvinna får skäll för att hon varit arg och sagt förflugna ord. ”Här klagar ni över att jag kastar ut några sandkorn av det berg jag har här inne” säger ’a Catarina-mor och slår sig för bröstet. ”Några sandkorn. Ni är förnärmade. Alla era böner handlar om kraft att uthärda dagens sandkorn som den elaka mormor strött i er väg. Men jag får bära berget! Vad vet ni om vad jag behärskar och håller inne?”

Sara Lidman rör sig på en slak lina, en sorts balansgång mellan det sorgligt komiska och det avgrundsallvarliga. Trots humoristiska beskrivningar är texten inte rolig (i den bemärkelsen att man skrattar), eftersom det inte går att göra sig lustig över misären. Men som läsare slås man av det osagda, det som kan tyckas som onödiga missförstånd och den naiva framtidstron som så färgar Didrik att han inte kan se några negativa konsekvenser alls med en del vansinnesprojekt. Som läsare ler man lite åt Didriks idéer trots att de kan leda hela Månliden i fördärvet. Boken får åtta slitstarka kakor.

Det här inlägget postades i Hem, Klassiker, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s