Vredens barn av Sara Lidman

vredens-barnTitel: Vredens barn
Författare:
Sara Lidman
Förlag: Albert Bonniers förlag

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Det här är den andra boken i den så kallade Jernbanesviten av Sara Lidman. Den utspelar sig i Västerbottens inland, där hon själv är född och verkade under stora delar av sitt liv. Bokserien är en berättelse om hur järnvägen kom till dessa delar av Norrland och börjar i bok ett 1878. Den finns recenserad här på bloggen: Din tjänare hör.

I den här boken hoppas Didrik och Anna-Stava på en framtid ihop, men är rädda för den fattigdom som när som helst kan drabba vem som helst. Invånarna i Lillvattnet sliter i sitt anletes svett hela sina liv, arbetet är utan slut.

Bokens titel anspelar på de barn som verkligen ville leva och som inte dog (under den tidens stora barnadödlighet). Även de ofödda barnen var fyllda av vrede för att över huvud taget födas, och livsglädjen måste stegras till en sorts ursinne för att de till slut skulle överleva i dessa karga trakter.

Med sorg och skratt följer jag som läsare människorna i utkanten av Schwärje. Jag fascineras av den livsglädje och det ibland naiva sättet att tänka på. Oskuldsfullheten behålls på något sätt trots den grymhet och kyla som karaktärerna möter. Men visst kan orättvisor sväljas och bli till bitterhet och rädslan för svälten leda till ett sådant förakt för lättja och högmod att livet blir väl mycket utan guldkant.

Sara Lidmans texter är intressanta, det bibliska inflytandet över språket är hela tiden närvarande blandat med dialekt. Högt och lågt blir till poetiska strofer och annorlunda liknelser, till exempel ”Det finns ett marsväder: när himlen är grågul som en starrhinna” eller som ”Att floder dansar under isen, hur bottenfruset allting än ter sig på ytan”. Man kan också ana storheten när Didrik för första gången kommer till Skjellet, den stora staden där allt är annorlunda. Då får han även se en tavla med ett skepp på vilket gör stort intryck på honom.

Att kvinnorna hade det svårt gestaltas på ett mycket bra sätt i Sara Lidmans böcker. Uppfattningen var att kvinnorna inte behövde kunna så mycket: en kvinna behöver inte kunna läsa och skriva, en kvinna behöver bara lida …

Boken får åtta kakor, handlingen far inte fram i samma virvlande hastighet som i den första. Även i lyckans stunder lurar avgrunden runt allt och alla, fördärvet och döden finns allerstädes närvarande. Som läsare får man sällan andrum att vila ifrån det svåra. Men ändå, trots det, är det som om att texten är fjäderlätt.

Det här inlägget postades i E-böcker, Hem, Klassiker, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s