Din tjänare hör av Sara Lidman

Din tjänare hörTitel: Din tjänare hör
Författare:
Sara Lidman
Förlag: Albert Bonniers förlag

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Det här är den första boken i den så kallade Jernbanesviten av Sara Lidman (om sju böcker). Den utspelar sig i Västerbottens inland, där hon själv är född och verkade under stora delar av sitt liv. Anledningen att jag kommit så långt som till hennes författarskap är att jag har fått ett stipendium av Författarförbundet vilket innebar att jag fick bo i ett av hennes hus i Missenträsk under augusti månad. När hon dog 2004 donerade hon två hus, som tillhört hennes familj (och där hon också var född), till Umeå universitet.

I Din tjänare hör är året 1878 och huvudpersonen Didrik bor på Månliden i Lillvattnets socken. Han drömmer om att jernbanan ska komma ända upp dit. Det nybyggarna, som är så här långt upp i norra Schwärje, mest ägnar sig åt är att dika ut myrar så att gräset ska växa så att det går att ha fler kreatur där. I granngården Basnäs bor den fagra flickan Anna-Stava som inte behöver somna hungrig. Hon tjusas av den unga mannen i den röda busaronen, vem har ett klädesplagg i en så modig färg?

Sara Lidman beskriver det hårda livet på ett både jordnära och storslaget sätt. De små pyttiga människorna där blir plötsligt viktiga för historien, de anspråkslösa individerna i Schwärjes utkant. Hennes till synes enkla språk, med många inslag av dialekt blandas med många bibliska referenser och blir till poetiska fraser. Den enda litteratur många hade tillgång till då var just Bibeln och dess berättelser vävdes in i vardagen.

I början var det lite svårt faktiskt att komma in i Sara Lidmans språkdräkt, men efter halva boken var det ett nöje och nu undrar jag hur det ska gå för Didrik och Anna-Stava. Och det var ju naturligtvis extra roligt att få läsa boken i sin rätta miljö. Jag vill bjuda på flera citat för att illustrera hennes speciella språk som också speglar hur det var då. Ett av dem handlar om vad som hände efter en kvinna varit på besök: ”I veckor höll småflickorna på och lekte fru madam lejer skjuts till kaxberget”. Ja, att livet är hårt gestaltas i rader som ”Där kräla vi under himlapällen som under en mantel”.

Läsaren får även träffa doktorn som stryker en lus ur ögonbrynet och stoppar in den i armhålan, så att den ska lära sig att inte spatsera runt i ansiktet på folk. Didriks första besök hos länsman är också talande: ”Detta var alltså tapeter – han hade hört ordet men aldrig sett företeelsen. Och det var verkligen något att se, dessa blomsterrankor som jagade varandra runt väggarna.” Och ända in i bönen var myggen närvarande: låt änglarna vifta bort dem runt de som dör och kommer till himlen.

Jag ger boken hela tio kakor. Jag har för många år sedan läst många av de manliga arbetarklassförfattarna och undrar hur det kom sig att jag helt missat Sara Lidman tidigare. Antagligen beror det på att verk som Mina drömmars stad och så vidare utspelar sig i Stockholm där jag bor.

Resan och möjligheten att bo i Missenträsk var mysig: högtidlig och alldaglig på samma gång. Inget bredband, ingen teve men oändlig tystnad och mygg. Med radion som enda kontakt till yttervärlden och sju kilometer till närmsta butik fick jag ändå en smak av hur det kan har varit här när Sara Lidman satte Missenträsk på kartan, platsen om blev byn mitt i världen. I denna by har det tänkts stora tankar, hennes engagemang för en värld i brand nådde långt bortom Västerbottens inland.

Det här inlägget postades i Hem, Klassiker, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s