Corpus Delicti av Juli Zeh

corpus-delictiTitel: Corpus Delicti
Författare: Juli Zeh
Förlag: Weyler förlag

Det här är en lite udda science fiction-bok av den tyska författaren Juli Zeh. Hon är född 1974 och har kommit ut med flera böcker som är översatta på många språk. Vid sidan av sitt skrivande är hon jurist med internationell rätt som specialitet. Så det är kanske därför den här boken problematiserar rättssamhället och delvis utspelar sig i dess miljöer.

Året är 2058 och huvudpersonen heter Mia Holl. Hon mår inte bra efter sin broders död och har börjat missköta sin hälsa. Det får man inte göra, man måste rapportera hur mycket man tränat, hur länge man sovit och vad man har ätit. När Mia inte orkar sköta sig och sin kropp blir hon till slut kallad till rätten, där hon måste förklara sitt brott. Själva kroppen är skyldig tills motsatsen är bevisad – corpus delicti.

Ordet corpus delicti är latin och en juridisk term som syftar på de yttre spår ett brott lämnar efter sig. Att någon erkänner ett allvarligt brott är oftast inte nog för att den ska sättas i fängelse. Om ett mord har skett så är själva kroppen beviset, om något har blivit stulet så är det till exempel fingeravtryck eller stöldgodset. I nyare eller vidare betydelse kan man med ordet mena samtliga förutsättningar för ett brott.

Författaren funderar alltså över begreppet corpus delicti och om ändamålen helgar medlen. Om man får medborgarna att ta hand om sig själva och vårda sin kropp och de därmed lever längre, är inte det bra? Men huvudpersonens bror ville inte finna sig i det systemet, han vill leva annorlunda – han ville äta vad han ville och röka cigaretter. Han tyckte inte om METODEN och överförmyndarsamhället. Men huvudpersonen Mia Holl är biolog och tycker om det vetenskapliga i hela idén – men hennes bror har fått henne att ifrågasätta systemet. Mia Holls deprimerande resa i rättssystemet fortsätter och hon används som ett verktyg för andras intressen. Eller vad vill hon egentligen?

Jag tycker att texten är på något torr prosa och lite utdragen, fast det inte är en tjock bok. Allt känns inte helt klockrent, men det finns tankar och meningar på några ställen som verkligen glimrar till. Mia minns till exempel ett samtal med sin bror Moritz som handlar om meningen med livet och om att vara fri på riktigt. Han säger: ”För att vara fri får man inte betrakta döden som livets motsats. Eller är änden på en fiskelina motsatsen till fiskelinan?” Insiktsfullt, tycker jag.

Juli Zeh skriver också om den här tiden i Mias liv som någon sorts mellanrum och hon får epitetet häxa av den perfekta älskarinnan, som hon har fått av Mauritz efter hans död. Hon är en skapelse av hans hjärna som ingen annan än Mia verkar se. Men hon har mycket klokt att bidra med och beskriver häxan som ett häckspöke. Hon säger: ”Stängsel och häckar är gränser, Mia. Stängselryttarinnan befinner sig på gränsen mellan civilisation och vildmark. Mellan hitom och bortom, liv och död, kropp och själ. Mellan ja och nej, mellan tro och ateism. Hon vet inte vilken sida hon tillhör. Hennes rike är mittemellan.”

Jag tänker mig att rättsväsendet faktiskt rör sig där i mellanrummet, och utfallet av en rättegång kan leda till att man hamnar på den ena eller andra sidan staketet (både för brottsoffret och förövaren). Intressanta tankar, tycker jag.

Däremot gillar jag att författaren skildrar  miljön med en ganska torftig, sparsmakad ton för det stärker upplevelsen av att allt är klinisk rent (alla är rädda för virus och bakterier) och frånvaron av ”trivsamhetsobjekt” blir tydlig. Men Mia och Moritz ser på miljön på ett annat sätt, vilket jag gärna sett mer av. Ett exempel är meningen som börjar med: ”Eftersom gatan bara är upplyst från ena sidan ragglar trädskuggorna som berusade på husen mitt emot …”

Boken ror ihop knappa sju kakor. Den är synnerligen välskriven, men jag är faktiskt lite osäker på vad författaren vill säga mig? Är vi alla i samhället delaktiga till alla brott som begås? Eller är det så att sanningssägarna tystas och mals ner av systemet tills de blir galna, eller betraktas som galna? Finns det i alla samhällen fel som gör att helt oskyldiga personer döms för brott de inte har begått? Eller kan samhällen bli så hemska att galenskap är naturligt och självmord för vissa känns som ett helt okej alternativ? Jag vet inte riktigt svaren på det där. Nåja, författaren levererar i alla fall en väldigt dyster skildring av hur samhället kan bli av för mycket detaljstyrning och för stor (kanske felriktad) omsorg av sina medborgare.

Det här inlägget postades i Fantasy och science fiction, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s