Cloud Atlas av David Mitchell

cloudatlasTitel: Cloud Atlas
Författare: David Mitchell
Förlag: Sceptre
Inlägget skrivet av Karin Brissman Wigren

Jag vill så gärna skriva om boken Cloud Atlas men det är väldigt svårt att avgöra hur mycket/lite man ska skriva eftersom det är en minst sagt invecklad historia. Cloud Atlas är en sådan där bok som kräver att man är med och snappar upp detaljer och funderar själv över vad det är man läser. Man kan med fördel komma ihåg detaljer och bläddra tillbaks och läsa om vissa stycken när man känner igen något.

Mitchell berättar sex berättelser som utspelar sig i olika tider och på olika platser: 1849 på Stilla Havet, 1936 i Belgien, 1973 i San Fransisco, 2012 i Storbritannien, 2144 i Seoul, Sydkorea, 2321 på okänd plats, eventuellt en av Hawaiis öar.

Stilen för de sex olika berättelserna är mycket varierande och skapar också olikheter i språk. T ex består 1849 års berättelse av handskrivna dagboksanteckningar från en ung man som är i Stilla Havet och handlar med slavar för sin svärfars räkning. Historien för 1936 är skrivet i brevform från en ung kompositör i exil till sin älskare, 1973 och 2012 är skrivna i form av bokmanus, den första som en deckare och den andre i bisarr komedi. 2144 är beskrivet genom en nedtecknad intervju med en klon som är dödsdömd och 2321 är berättat som en förskräcklig saga framför en lägereld.

Historierna är också olika i handling om man ser till ytan, men hänger samman genom en tanke om reinkarnation och kring människans fria tanke och fysiska frihet. Några element går genom flera av texterna, såsom ett kometformat födelsemärke, den unge kompositörens glömda mästerverk Cloud Atlas och Stilla havsdagboken. Alla texter påverkar de efterkommande. Inte alltid på ett självklart sätt men om man är uppmärksam ser man det och uppskattar det.

Att läsa genom de olika historierna är också lite av en lektion i hur självklarheter i den egna tiden kan förändras och tolkas som något helt annat hundratals år senare. 2321 ger man sina önskningar till gudinnan Son-mi. 2144 är Son-mi en i mängden, rättare sagt nr 451 av modellen Son-mi, som får en känsla av identitet.

De två sista tidsmässigt är svårast att läsa. De båda är skrivna som om de vore talade och med språk som har utvecklats efter vår egen tid. Texten som utspelar sig i 2144 påminner om en annan version av George Orwells Newspeek från 1984. Mitchell har förkortat ord som ’experience’ till ’xperience’ och förräderi (betrayal) kallas ’judasing’ till exempel. Här använder han också ett väldigt tekniskt språk för att förstärka känslan av en science fiction-lik framtid. I texten från 2321 har språket devalverat ytterligare:

” Old Georgie’s path an’ mine crossed more times’n I’m comfy mem’ryin, an’ after I’m dead, no sayin’ what that fangy devil won’t try an’ do to me…”

Det tar tid att vänja sig och ibland blir det lite svårt att försöka förstå vad som händer i berättelsen men sammansatt med de andra texterna skapar den en helhet som ger möjlighet till eftertanke.

2012 gjorde man en film av boken och naturligtvis saknade filmen en del för mig viktiga element, men trots det tycker jag att man gjorde boken tillräckligt med rättvisa.

Det här inlägget postades i Engelska titlar, Fantasy och science fiction, Hem, Karin Brissman Wigren, Recensioner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s