Inget att avundas: vardagsliv i Nordkorea av Barbara Demick

avundTitel: Inget att avundas: vardagsliv i Nordkorea
Författare: Barbara Demick
Förlag: Natur och kultur
Inlägget skrivet av Karin Brissman Wigren

Sedan mitt (inte nödvändigtvis permanenta) beslut att inte jobba mer med politik och internationella relationer har jag inte läst på så mycket, men härom veckan plöjde jag igenom Barbara Demicks ”Inget att avundas: Vardagsliv i Nordkorea” på en och en halv dag.

Den skildrar på ett helt annat plan vad jag har spenderat år till att studera: livet i Nordkorea, svälten och de synnerligen hårda tiderna sedan nittiotalet.

Jag var tveksam till en amerikansk journalists försök att skriva om Nordkorea. Det har gjorts många gånger innan med mycket varierande resultat, men Demick har gjort otaliga intervjuer med nordkoreanska avhoppare och även sökt inspiration till beskrivningar i historia och bilder inifrån landet och speciellt Chongjin och området däromkring som hon fokuserar sin bok till.

Det visar sig att Demick, i mina ögon, mycket skickligt kommer sina intervjuobjekt nära inpå och skildrar deras liv på ett sätt som sätter en klump i halsen på mig när jag läser om lärarinnan som lär sig att inte dela med sig av den lilla mat hon själv har till sina fem-sexåriga elever för de kommer snart att inte komma till skolan längre, för de har dött av svält ändå. Eller när jag läser om pojken som blir en ”kochebi” – ”vandrande svala” som strök längs gatorna i jakt efter mat. Han bevittnar hur döda och även halvdöda kroppar högvis slängs på kärror för att forslas bort till massgravar.

I början av 2010 satt jag i Seoul och tog del av rapporter från Good Friends, en buddhistisk organisation som nämns i boken, om hur valutadevalveringen som genomfördes i Nordkorea 2009 för att få bukt med den blomstrande svarta marknaden hade påverkat den nordkoreanska befolkningen. Då var det siffror om hur mycket ris kostade innan och hur mycket det kostade nu, hur stora (eller snarare hur små) barnhemsbarnen var i jämförelse med jämngamla sydkoreanska barn, hur många som arresterats och avrättats för att ha innehaft allt för mycket av den gamla valutan och så vidare. Jag visste att det var förskräckligt; men det dröjde tills jag läste Demicks bok som jag förstår på riktigt hur illa det var.

Demick tar med dig på en resa genom ett land som du inte trodde kunde existera längre, där ett älskande par under 1990-talet fick vänta på brev från varandra i  månader eftersom all transport har havererat och han blir sittande på ett tåg i snöstorm i flera dagar när han försöker besöka sin käresta, men också där människor kämpar emot till synes oöverstigliga hinder och överlever emot alla odds.

Det här inlägget postades i Facklitteratur, Hem, Karin Brissman Wigren, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s