438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson

438-dagar-var-berattelse-om-storpolitik-vanskap-och-tiden-som-diktaturens-fangarTitel: 438 dagar. Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar.
Författare: Johan Persson och Martin Schibbye
Förlag: Filter

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Det här är en tuff reportagebok av en journalist och en fotograf som begav sig till Etiopien år 2011 för att skriva om jakten på olja i Ogaden. De ville ta reda på mer om det svenska oljebolaget Lundin Petroleums medverkan. Tidigare utrikesminister Carl Bildt var förut en av styrelsemedlemmarna och företaget misstänktes för att ha medverkat till brott mot mänskligheten, man menade att bybor som levde runt där jagades bort (eller dödades) och att byar brändes.

Martin Schibbye och Johan Persson gav sig in över gränsen natten till den 28 juni utan papper och tillstånd med en önskan om att ta reda på hur det hela egentligen låg till. De använde sig av smugglare och fixare för att vara så anonyma som möjligt. De tänkte bland annat intervjua ONLF, rebeller som slåss där. Men så gick det fel. Så fruktansvärt fel.

Det hela ledde till att de blev skjutna, Martin i axeln och Johan i armen.  De blev gripna, så småningom häktade, fängslade och ställda inför rätta och blev dömda för att vara terrorister. Till slut kom de ut, efter 438 dagar, genom att be om nåd genom officiella kanaler.

Det här är en stark berättelse om det stora och om det lilla. Om hur det är för en person att vara instängd i en så liten cell så att den blir snurrig av att gå runt, runt, runt och behöva lära sig att den ska gå i åttor. Den handlar om att smuggla ut papper med text, om att mata råttor, om att sova på golvet i en så överfylld sal av fångar att det knappt inte går att röra sig, om vidrig smuts och brist på vatten. Det är en berättelse om frustration, om vänskap, ilska och maktlöshet. Den handlar om storpolitik, ministrar och ambassadpersonal och om etiopisk propaganda. Och om anhörigas kamp.

Press i hela världen uppmärksammade att de två svenska journalisterna hamnade i fängelse i Etiopien. Men där inne upptäckte de att de inte var de enda journalisterna som satt där. Många var samvetsfångar som inte på samma sätt sattes på kartan, de som ingen verkade bry sig om eller vågade kämpa för. Det är en stark skildring och det är lätt att förstå hur absurd och overklig hela situationen ibland verkade te sig för författarna.

Det blev aldrig en berättelse om oljefälten i Ogaden och oljebolaget Lundin Petroleum. Det blev en helt annan berättelse. Det blev en bok om rättslöshet och om pressfrihet till varje pris. Boken får nio kakor och rekommenderas till alla tuffa machomän där ute som vill läsa om modiga män. Men den innehåller också små fina stråk av kärlek och skörhet.

Det här inlägget postades i Facklitteratur, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s