Svart gryning

Titel: Svart gryning
Författare: Cilla och Rolf Börjlind
Förlag: Norstedts
Genre: Kriminalroman
Bloggrecenserat av Catrine Tollström

13059693_O_1

Vad skönt! Tredje boken om Olivia Rönning och Tom Stilton lever upp till mina höga förväntningar. De första böckerna Springfloden och Den tredje rösten har jag skrivit om här och här.

Svart gryning griper tag direkt. I skånska Arild leker lilla Emelie med sin mormor när telefonen ringer. Mormodern lämnar tomten för ett ögonblick. När hon kommer tillbaka ligger flickan med nacken avvriden i sandlådan. Polisen Olivia Rönning kopplas in på fallet och inom kort begås ytterligare ett barnamord, denna gång på Värmdö. Där leds utredningen av Olivias vän Mette Olsäter och tillsammans bidrar de på olika sätt i jakten på gärningsmannen. Samtidigt får fd polisen Tom Stilton tag på ledtrådar som rör det gamla ouppklarade mordet på den prostituerade Jill Engberg. Nu har han chans att försöka ta reda på vad som egentligen hände …

Som vanligt skriver Cilla och Rolf Börjlind om aktuella ämnen. Denna gång handlar det bland annat om främlingsfientlighet och näthat. Svart gryning är deras mest avancerade romanbygge hittills. Kriminalgenren blir ofta underskattad litterärt, men att skriva en så här komplicerad intrig är sannerligen inte det lättaste. Författarparet lyckas mycket bra med att knyta ihop trådar från de tidigare två romanerna. Det gör att jag rekommenderar att du läser serien i rätt ordning, även om böckerna funkar fristående. Något författarna också lyckas bra med är karaktärsutvecklingen. Olivia Rönning är något mer tillgänglig och lyckas etablera högre grad av närhet i relationer i den här romanen, men det är fortfarande den underbart udda Tom Stilton som huvudsakligen vinner min sympati. En skillnad, framförallt jämfört med den första boken, är att morden skildras mindre detaljerat i Svart gryning. Kanske beror det på att våldet denna gång drabbar barn. I vilket fall som helst är det positivt med en nedtoning av det som kunde ha blivit lite väl magstarkt. Jag kan inte låta bli att också ge en eloge för en bihistoria där spindeln Kerouac är inblandad. Verkligen störtskön!

På minussidan ligger en scen i början av boken där Olivia är på cykeltur och hittar en ledtråd. Spänningspotentialen utnyttjas inte fullt ut, det är inte riktigt trovärdigt och det håller inte måttet rent textmässigt. Till exempel upprepas ”hon” 34 gånger bara på sidan 16. Överlag var språket bättre i Den tredje rösten. För övrigt önskar jag mer passion och kanske lite erotik för att göra intrigen fullkomlig i Svart gryning, men det är småsaker. I det stora hela är det här en ruggigt bra bok med tät spänning, engagerande relationsskildringar, tydlig berättarröst, bra driv och vettiga budskap. Det blir hela 8,5 kakor i betyg.

Jag tackar Norstedts för recensionsexemplaret.

/Catrine Tollström

 

 

Det här inlägget postades i Catrine Tollström, Deckare och thrillers, Hem, Recensioner och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s