Mörkrets vänstra hand av Ursula K. LeGuin

Mörkrets vänstra handTitel: Mörkrets vänstra hand
Författare: Ursula K. LeGuin
Förlag: Bokförlaget Rabén Prisma (1998)

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Ursula K. LeGuin är en av USA:s mest kända sf- och fantasyförfattare. Med den här boken gjorde hon sitt genombrott när den kom ut 1969, då hon vann både Nebulapriset och Hugo-statyetten. Mest känd här i Sverige är hon kanske för sina ungdomsböcker om Övärlden, som inte bara trollband mig som liten. De har även filmatiserats. De böckerna har jag faktiskt funderat på att läsa om, men kanske är det bättre att ha dem kvar i min barndoms magiska skattkista av berättelser?

Den här boken har jag av någon konstig anledning inte läst förrän nu. Den handlar om Herr Genly Ai som kommer som sändebud från andra världar till planeten Vinter. De androgyna människorna, som varken är män eller kvinnor, har hittills varit omedvetna om liv på andra planeter och är något skeptiska tills Genlys budskap om kontakter och samarbete. De erbjudes gå med i Ekumenen och på så vis bli den 84:e världen i denna gemenskap.

Genly har landat i kungadömet Karhide, som är kallt och främmande. Medan invånarna analyserar hans skepp, utrustning och perversa kropp lär han sig karhidiska och lär känna Estraven. Han är en slags minister och ordnar en audiens hos kungen. (”Kungen var gravid” är en klassisk mening ur denna bok).  Kungen är smått galen och Genly provar lyckan i grannlandet Orgoreyn istället. Här träffar han återigen Estraven och de gör en resa och blir vänner.

Den här boken är en tankelek (enligt författaren i förordet) om kön – eller vad som skulle hända om det inte fanns något kön, som vi tänker på det. Ett sorts experiment i hur svårt det är att tänka bortom kvinnligt och manligt. I boken kommer varje gethenier in i en fas som heter kemmer, en sorts ”brunstperiod” som gör att de antingen kan ta en kvinnlig eller manlig form och föröka sig. Eftersom vår huvudperson Genly är människa från jorden och är man, så är han hela tiden i kemmer och betraktas som en pervers avvikelse som folk undviker eller skvallrar om.

Författaren skriver alltså om sina egna tankar under rubriken ”Är kön nödvändigt?”. Jag läste förordet efter jag läst boken, för jag fattade ingenting först. Det är skrivet ca 8 år efter boken kom ut och sedan med tillägg 1987.

Jag förmodar att boken var provokativ för sin samtid eftersom författaren verkar behöva förklara att hon var en tänkande kvinna under 60-talets växande medvetenhet men som inte tycks vilja ha epitetet feminist. Hon dividerar också om huruvida hon använt ordet ”han” om sina androgyna skapelser – personligen tycker jag att det här är en plats där ordet ”hen” kunde ha fått frodas …

Jag tycker att när huvudpersonen ser på gethenierna som feminina, att han då förknippar deras drag med negativa saker som att de är skvallriga och opålitliga. Men trots det attraheras han av dem när de är finlemmade och mjuka till utseendet. Det blir lite konstigt att han dras till det han inte gillar – men det är ändå intressant hur han attraheras av Estraven i boken. Deras relation utvecklas och Genly har svårt med att Estraven är både kvinna och man eller ingetdera, eller hur man nu ser det.

Gethens befolknings negativa manliga egenskaper är av maktstyrande karaktär med den galne kungen eller styrande byråkrater och politiker. Men i Vinters kyla är deras tapperhet och ihärdighet typiskt maskulint. Genly har svårt att tolka de sociala koderna när folk pratar – är det ibland manligt slingrande artighet, kvinnlig omsorg och vilja att jämka eller helt utomjordiskt androgynt?

Men på Ursula K. LeGuins planet finns inga krig och inte den naturförstörelse som vi känner till. Jag tänker att författaren var kanske överdrivet orolig för hur boken skulle mottas – och den skapade ju uppseende när den kom. Men nu 2014 är den nog mer som det tankeexperiment författaren tänkt sig (tror jag). Jag känner mig inte alls provocerad i alla fall och storyn håller ihop efter alla år – en klassiker helt enkelt.

Kanske är boken lite svårläst för den ovan vid sf-litteratur med alla krångliga, men påhittiga, namn. Men den är klart värd en genomläsning och får 8 kakor på bloggen. Slutet är faktiskt väldig talande. Jag har dock lite svårt att begripa mig på klimatet på den kallt ogästvänliga planeten, trots att jag vuxit upp i snö. Det är dock lätt att förstå huvudkaraktärens ensamhet där ute i den svarta tomma rymdens utkant.

Det här inlägget postades i Fantasy och science fiction, Hem, Klassiker, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s