Häxornas försvarare av Jan Guillou

Häxornas försvarareTitel: Häxornas försvarare. Ett historiskt reportage.
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Vi på bloggen önskar glad påsk med en bok som passande nog handlar om blåkullasägner och häxor! Men inte om det gulliga och söta – utan tvärtom om hur många oskyldiga kvinnor fick sätta livet till under svåra tider.

Det här är en reportagebok om häxorna man brände på bål, inte bara i Sverige utan runt om i Europa, mestadels under 1600-talet. Mellan 1668-1676 brändes mer än 300 svenska häxor på bål för att de var just häxor. Boken innehåller naturligtvis sorgliga berättelser om kvinnor och män som blivit angivna för brott som inte finns av sina grannar och ovänner, av barnvittnen som ljugit och präster som trott sig göra rätt. Häxbålen och det galna vansinnet sätts i sitt sammanhang och blir något mer begripligt. Men tonen i boken är djupt ironisk, vilket stundom gör den rätt roande, trots det hemska temat.

Boken börjar med historien om Gertrud Svensdotter som var ute och vallade getter i Åsen vid Östra Dalälven tillsammans med två år yngre Mats Nilsson. Några getter förirrade sig ut på en holme och när historien når kyrkoherde Lars Elvius har Gertrud räddat tillbaka getterna på land genom att gå på vatten. Han misstänker att hon har haft djävulen till hjälp och inleder en lång serie förhör med flickan. Och här förvandlas den urgamla blåkullasägnen till det som sedan blir det man kan dömas till döden för. Jan Guillo menar att prästen medskapade versionen (tillsammans med den unga och okunniga flickan) som innehåller brottet ”djävulsförbund”.

Författaren reder ut exakt vad som är det olagliga med det hela. Att bola med djävulen var ett allvarligt brott då redan vanlig otrohet mellan gifta människor var ett brott. Men att ha en pakt med djävulen var också för teologer fruktansvärt. Han beskriver också brottet ”maleficium” (ungefär förgöring) – vilket kunde innebära att man till exempel gjorde någon sjuk (eller såg till att den dog), blåste sjukdom eller död på någons djur eller orsakade dåliga skördar. En del av de här brotten, menar författaren, behövde inte alltid vara helt tagna ur luften eftersom det inte var helt ovanligt att förgifta folk förr i tiden.

Men det som gjorde att det hela ledde till dödsdomar berodde på att Karl IX 1608 gick kyrkan till mötes och upphöjde Gamla Testamentet i Bibeln till lag. I andra Mosebok står det nämligen ”En trollkona skall du icke låta leva” (22:18). Och några rader ner står det även att de som beblandar sig med djur också ska straffas med döden.

Sedan berättar författaren noga och uttömmande hur hela häxpaniken far runt, med namn på personer och platser, ända tills det tar sin ände när häxhysterin nådde Stockholm. Man får också veta en del om män som dömdes för trolldom, och information om de över 700 män som blev dömda till döden för tidelag. Trots att de är dubbelt så många som häxorna har de blivit en parantes i svensk historia.

Läsaren får också bekanta sig med häxorna i Norden, Estland och veta en del om den spanska inkvisitionen på Sicilien, i Portugal och i Baskien. I Baskien var blåkullasägnen faktiskt lite vidrigare, då man åt döda lik hos djävulen. Dessutom hade häxorna små påklädda paddor som hjälpte en att framkalla den smörja man behövde för att kunna flyga. Men man sätter skrattet i halsen när man inser att prästerna skrivit ner dessa saker som om de vore verkliga händelser. Berättelsen om inkvisitor Salazar som troligtvis räddade mer än 5 000 människor från döden genom sitt hårda arbete och djupa övertygelse om att blåkullahistorierna var rent hittepå är intressant och han har också fått ge boken sitt namn.

Boken avslutas med ett mer kontroversiellt avsnitt när Jan Guillou jämför gamla tiders häxpanik med moderna företeelser som mediehysteri om pedofilsekter och barnvittnen som han menar på uppmanats av psykologer att komma ihåg ”förträngda” minnen som inte finns. Han drar också liknelser till rättegångs- och mediespektaklet kring Tomas Quick, ”Sveriges farligaste seriemördare”, som sedan den här boken skrevs 2002 blivit friad från samtliga brott han tidigare erkänt sig skyldig till.

Boken får 7 kakor för den gedigna researchen även om historien presenteras för läsaren kanske väl förenklat. Och ironin kunde ha tonats ner – det är trots allt mörka kapitel i historien. Men om vi lär oss av historien eller inte? Ja, vad vet jag? Vidskepelse lär nog alltid finnas, även i de modernaste samhällen.

Det här inlägget postades i E-böcker, Facklitteratur, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Häxornas försvarare av Jan Guillou

  1. Lena skriver:

    Åh, denna måste jag verkligen köpa. Har annars många böcker av Guillou men inte denna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s