Blackout av Johanne Hildebrandt

Titel: BlackoutBlackout
Författare:
Johanne Hildebrandt
Förlag: Bokförlaget DN

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose.

Den här boken kom ut 2001 och skildrar Johannes tio år som krigskorrespondent på Balkan. Den tidseran vi genom media oförstående såg på när grannar i det forna Jugoslavien vände sig mot varandra och vi lärde oss orden ”etnisk rensning”. Det är en stark reportagebok skriven i journalistisk anda. Det är ingen gråtmild skildring av krigen utan tvärtom skriven i ganska krass ton. Men ändå är den tung att komma igenom, jag pausade lite här och där. Johanne beskriver de döda kroppar hon ser, folk som blir skjutna och hon möter män, kvinnor och barn som många förlorat så omänskligt mycket, sina anhöriga och hus och hem.

Boken börjar med att författaren far ner till Kroatien, ung och naiv och tänker sig att hon ska frilansa för svensk press som journalist. Till sin hjälp anlitar hon en svensk legosoldat. Hon drömmer om det stora scoopet, om att vi i Sverige ska få upp ögonen för de utsatta och att hon ska göra världen till en bättre plats. Men det tar lång tid för henne att lära sig krigets spelregler och veta hur hon ska skildra de fasor hon möter. Hon lär sig hur hon ska ta sig runt på plats, vad de på redaktionerna hemma vill ha och hur pengar, information, vapen och knark byter händer och hon blir alltmer desillusionerad. Hon hyr tolkar för att förstå vad som verkligen händer och lägger sitt liv i psykostiska soldaters händer för att korsa vägspärrar.

Mitt i alltihop träffar hon Jörgen Hildebrandt, en fotograf som blir hennes man. Hon får ett barn här i Sverige och känner då att det blir tuffare och tuffare att åka på sina reportageresor. Jag minns när jag själv precis fått barn och inte ens klarade av att se på nyheterna, och förstår hur hon måste ha lidit. Hon beskriver hur hon hudlös gick mellan de leriga tältraderna där hundra- och tusentals flyktingar bodde, som i en mardröm.

Hon beskriver också den surrealistiska utländska journalistkåren som drar fram och bor på hotell och platser där all press samlades, en del dråpligt och en del om personer som faktiskt försöker göra skillnad. Hon beskriver hur FN-arbetet inte fungerar, hur vissa människor skor sig på desperationen, hur Natos bombningar påverkade. Hon skildrar också de människor hon lär känna och hur viktiga några blir i hennes liv. Några blir vänner för alltid och några av de hon intervjuar kommer hon att följa eftersom hon inte kan släppa dem.

I Sverige är hon frustrerad på media och svenskarna som bryr sig så lite om lidandet som ligger så nära, inte många mil ifrån oss. Men hon är inte bara frustrerad på andra – utan boken är på något sätt även en hård uppgörelse med sig själv och sina misslyckanden. Hon förnekar inte sina egna själviska motiv till att åka iväg som utrikeskorrespondent; som att göra karriär och få uppleva fartfylld action. Hon ville uppleva livet på sin spets, inte ha en meningslöst Svenssonliv och hon vill rädda världen.

Mot slutet av boken verkar hon vilja ha ett ödmjukt sätt att förhålla sig till kaoset och en hård kall verklighet, det hemska och det fula. Genom att försöka sätta sig in i alla de hemskheter som människor fått utstå, tänker hon sig kanske att man genom empati kan lära sig att förstå hat. Jag vet inte om det går, men boken får nio modiga kakor för ett tappert försök.

Det här inlägget postades i Biografier, Facklitteratur, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Blackout av Johanne Hildebrandt

  1. Lena skriver:

    Den här verkar intressant!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s