Med mitt liv i mina händer – att leva med bipolär sjukdom av Cecilia Asp

Med mitt liv i mina händerTitel: Med mitt liv i mina händer – att leva med bipolär sjukdom
Författare: Cecilia Asp
Utgiven av: Papertalk

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose

Cecilia Asp träffade jag på ett bokmingel. Hon gör ett glatt och engagerat intryck och berättade öppenhjärtligt om hur det är att leva med en diagnos. Hon har tidigare gett ut en diktsamling som heter Vilsen i livet. Cecilia föreläser också om hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom.

Trots att boken i de första kapitlen känns lite nybörjaraktiga skrivmässigt blir man snabbt involverad i Cecilias liv och dras med i det turbulenta. Men språket blir bättre ju mer hon skriver och ju längre fram i boken man kommer. Hon har tillägnat boken till Patrick som har stöttat henne när det varit mörkt i livet i olika perioder – hon menar till och med att hon kanske inte ens orkat leva om han inte funnits. Hon berättar den smått osannolika sättet de möttes på – han arbetade hos hennes internetleverantör och svarade på hennes mejl när hon felanmälde sitt internet som inte fungerade där hon var nyinflyttad. De chattade ibland i timmar på MSN och Patrick stannade online ända till Cecilias demoner släppt och hon skriver på ett ställe: ”Återigen hasade jag från datorn. Vad Patrick inte visste den här gången var att jag kröp på knäna och lade mig på hallgolvet i fosterställning.”

Sedan fortsätter hon att berätta om sitt liv, om hur hon träffar en man som heter Pontus och blir bonusmamma till hans två tonåringar. De blir viktiga i hennes liv och hon har många åsikter om barnens rätt till båda sina föräldrar, som är viktigt för alla. Hon beskriver också sedan hur de skiljs åt, hur hon lever själv och hur hon både har många sexuella kontakter och klarar av avancerade studier i manier. Hon har också djupa depressioner där hon fått mycket hjälp av sina föräldrar och hon skriver mycket kärleksfullt om sina två katter som ger henne villkorslös kärlek.

Hon berättar också om sina försök att återgå till arbete, sitt tidigare arbetsliv och sin relation till psykiatrin. Boken avslutas med fina avsnitt där släkt och vänner har skrivit om sin relation till henne och hennes diagnos. Det är rörande. Ibland verkar Cecilia ha så dålig självkänsla att hon inte ens förstår att folk är vän med henne och de beskriver mycket omtänksamt hur deras relation med henne är mycket givande för dem. En tröst och lisa för själen för dem som tycker att de är så sjuka och upplever att de är så krävande att de inget kan bidra till världen. Det kanske alla människor borde göra – be personer i sin omgivning att skriva något om vilken relation man har och hur det är meningsfullt att umgås med varandra. Boken får fem omtänksamma och tappert kämpande kakor.

Det här inlägget postades i Biografier, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s