Hoi Förlag 2013
ISBN 978-91-86775-43-8
Vid pennan Lisa Rodebrand
På ön Palawu ska den ultimata dokussåpan spelas in. På södra sidan lever deltagarna Robinsonliv. Genom tävlingar kan de vinna en extreme makeover och en förflyttning till den lyxiga hotellanläggningen på norra sidan av ön. Men förseningar och skenande produktionskostnader hotar inspelningen. Frilansjournalist och actionbrud Leona Bowmoore skickas ut för att ställa allt till rätta. Väl på plats märker hon att södra lägret har skurits av från all kommunikation med omvärlden. Någon skyr inga medel för att hindra henne från att ta sig över till den norra sidan av ön.
Den här boken är skriven av vår cookie Catrine. Vi är vänner på Facebook och har träffats en gång IRL på bokmässan i Göteborg. Eftersom jag har på känn att hon ställer höga krav på det hon själv skriver har jag tagit på mig mina mest analyserande glasögon …
Boken är skriven i tredje person presens med ett modernt språk. En blandning av fullständiga och ofullständiga meningar för handlingen snabbt framåt men förmår också vila i vackra miljöbeskrivningar, känslostämningar och dofter, massor av dofter. Språket är perfekt utan några fel eller brister. Då och då svajar gestaltningen när författaren berättar saker om karaktärerna som borde få framgå i stället. Det händer också att perspektivet oväntat skiftar mellan karaktärerna utan synbar anledning. Men i de stora dragen håller såväl miljöbeskrivningar som personporträtt en mycket hög klass. Dialogen bjuder på många rappa repliker, mycket kvinnligt analyserande och en massa skönt grabbsnack.
Det är lätt att tycka om den här boken som erbjuder en kombination av äventyr, smäktande romantik och mordgåta. Här finns något för alla att gilla. Den stora styrkan i boken är de omsorgsfullt tecknade personerna. Som läsare skaffar man sig snabbt egna favoriter. En sak som jag inte riktigt förstod är varför författaren gör en djupdykning i Josefines personlighet. Av någon anledning ges hon större utrymme än de andra personerna. Det är inget fel i att gå på djupet i en karaktär, tvärtom är det rätt, men jag undrar varför författaren inte gör samma djupdykning med några av de andra personerna? Det känns konstigt att jag lära känna Josefine, en i mängden, bättre än huvudpersonen Leona.
Prologen ställer jag mig tveksam till. I första delen av prologen, som handlar om när en person drunknar, blir hennes inre frid obegriplig när den tas ur sitt sammanhang. När stycket återkommer på sin rätta plats i boken har det sin förklaring men som prolog fungerar det helt enkelt inte. Andra delen av prologen innehåller all bakgrundinformation som Leona får innan hon avreser till ön. Denna del måste man helt enkelt läsa för att förstå upplägget och det borde därför vara ett första kapitel och inte en prolog, tycker jag.
Min absoluta favoritdel av boken är scenen när Leona klättrar uppför berget för att ta sig över till den norra delen av ön. Grymt spännande! Jag älskar sådana här äventyrsscener där man verkligen får vara med och uppleva varje steg av kampen. I kontrast är min största besvikelse delen då Josefine får ett uppdrag som ska utföras i en grotta. Här får man inte vara med över huvud taget utan bara lyssna på hur Josefine berättar om det efteråt. Jag skulle mycket hellre ha följt med henne in i grottan, den scenen skulle ha blivit tusen gånger mer spännande!
Slutet av boken bjuder på överraskning efter överraskning. Själv är jag rätt dåligt på att gissa vem som gjorde det i pusseldeckare och här finns det verkligen sidospår och avledande manövrar i överflöd. Lurig bok det här! När jag stänger BFO konstaterar jag att jag har fått en ny favoritförfattare. Jag suktar redan efter nästa bok. Bödeln Frälsaren Observatören får åtta kakor av mig. Här finns en trailer till boken.
Lisa Rodebrand
bookiecookiez 