”Tatuerade tårar” av Bobbi A Sand

Tatuerade tårarTranscenders Media, Charleston 2012
ISBN 9781467964944
Vid pennan Lisa Rodebrand

”Tatuerade tårar” inleds på julafton i familjen Modigs hem. Storebror Micki mår inte bra och precis hur illa det är förstår man när han får läggas in på sjukhus. Vad är det som har drivit honom så långt att han inte vill leva längre? Samtidigt lever lillasyster Mija en tillvaro i ensamhet. I skolan är hon mobbad och utfrusen och hemma är det ingen som ser henne. Hon lämnar sin barndom och sitt Mangatecknande bakom sig och går in i en period av black metal. Till slut flyr hon från skolan och hemmet för att bosätta sig på en madrass i en replokal.

Även om det förekommer mobbing i Mijas fall, och homosexualitet och ätstörningar i Mickis fall, handlar boken främst om familjeproblem, utanförskap och ensamhet. Den belyser hur illa det kan gå i en familj där man inte pratar med varandra. Jag lånar Mijas fyra ord för att beskriva känslan i boken: ”Ingen förstår en här.

Språket är ungdomligt och trendigt med coola kapitelrubriker på engelska. Samtidigt är författaren väl insatt i berättartekniker och gestaltningen är så skickligt utförd att det ibland till och med blir svårt att hänga med i handlingen. Ledorden för gestaltning är ”Berätta inte! Visa!” och det gör författaren så skickligt att man ibland får läsa mellan raderna för att förstå vad det är som händer. Även i miljöbeskrivningarna märks det att författaren är skolad i konsten att skriva: Hon väljer gärna nya och originella sätt att sätta ord på vardagen.

Boken är indelad i långa kapitel, vilket känns lite onödigt med tanke på den unga målgruppen. Ofta skiftar perspektivet mellan de olika personerna mitt i kapitlen och då skulle det varit bättre att sätta en ny kapitelrubrik. På en del ställen är styckena och perspektivbytena så korta att det ger en fragmentarisk känsla.

Dialogerna känns naturliga och personteckningen är trovärdig. I motsats till den fantasy jag helst läser är det här så realistiskt som en roman över huvud taget kan bli. Personligen är jag inte så förtjust i ungdomsböcker som utspelar sig i verkligheten och handlar om att bli vuxen och ta ansvar eller om ungdomsproblem. Jag har också svårt för böcker som är för deppiga. Även om den här boken försöker förmedla ett hopp mitt i allt mörker, är ljuset lite för svagt för min smak.

Jag ställer mig därför splittrad inför den här boken. Den är inte min smak, men jag vill betona att den är otroligt välskriven och genomarbetad, samtidigt som den är helt och hållet anpassad till målgruppen. Det kommer att gå bra för den här boken oavsett om jag personligen gillar den eller inte. Jag ger den ett medelbetyg på 5 kakor av 10 möjliga.

Lisa Rodebrand

Det här inlägget postades i Hem, Lisa Rodebrand, Recensioner, Ungdom, YA (young adults) och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s