”Carrie” av Stephen King

Bra Böcker, ISBN 978-91-7002-987-5
Vid pennan Lisa Rodebrand

Ett tips så här inför Halloween är att ta vara på tillfället att läsa en rysare. Höstmörkret passar utmärkt för att krypa upp i läshörnan och lyssna på vinden som prasslar i löven. Bättre inramning för de kalla kårarna kan man inte få.

Jag har plockat fram en riktig klassiker: Stephen Kings genombrottsroman ”Carrie”. Den bjuder på en rad olika sätt att berätta som den läs- och skrivintresserade kan analysera och nörda in sig på: både jag-person och tredje person förekommer, olika perspektiv, allvetande perspektiv, nyhetsartiklar, intervjuer, rapporter och ögonvittnesskildringar. Med andra ord är den en studie av stilar. Dessutom är boken kort, vilket gör att den är upplagd för skräckläsning, nej vänta, jag menar sträckläsning.

Handlingen i boken är lätt att sammanfatta, men först kan det vara på plats med en spoilervarning. Carrie är mobbad av sina klasskamrater och har en mamma som är fanatiskt religiös. Redan i inledningen av boken förstår man att historien kommer att leda fram till en fruktansvärd hämnd. Carrie besitter krafter inom telekinesi, förmågan att flytta eller förändra föremål med viljekraft.

Carrie är ful, dum och äcklig, eller uppfattar sig själv så. För visst kände vi oss alla sådana som tonåringar? Men Carrie har det extra svårt med kamraternas glåpord och med en mamma som låser in henne för att bedja. Som läsare är det inte underligt att man sympatiserar och hejar på henne, även om hämnden blir urskiljningslös och drabbar oskyldiga.

På ett djupare plan kan man fråga sig om det finns några monster? Eller om monstren bara är människor som vi inte förstår? Författaren växlar mellan ett reportagelikt utifrånperspektiv, Carries perspektiv och andras perspektiv. Han använder ett utforskande skrivsätt som syftar dels till att förstå vad som driver en människa till att begå ett fruktansvärt dåd och dels till att ge vetenskapliga hypoteser kring vad som orsakar fenomenet telekinesi.

Det märks att romanen ”Carrie” är ett av Kings tidiga verk. Det finns ett driv i den långa upptakten mot den väntande katastrofen, men rent språkmässigt skulle texten behöva bättre flyt. Jag slukar den på grund av den spännande handlingen, inte på grund av språket. En detalj som jag hakar upp mig på är alla paranteserna i texten. Ibland har de varken stor bokstav eller punkt, vilket får mig att stanna upp och fundera på var meningen börjar och slutar. Till slut får jag medge att det är formen och språket som gör att jag inte blir lika berörd av Carries öde som jag borde bli.

Visst finns det något förtröstande i att även en mästare i skrivkonsten en gång varit en ung debutant? Det ger lite hopp till alla oss andra som skriver. Jag vill också påstå att en spännande historia med dåligt språk alltid kommer att segra över en tråkig historia med felfritt språk. Men det finns så många böcker som har båda delarna och i betygsättningen hamnar ”Carrie” strax över genomsnittet. Romanen får sex kakor av mig.

Jag ville prova mina vingar och läsa något inom skräckgenren och så hamnar jag i en bok som även kan klassas som science fiction. Typiskt. Är det inte underligt hur man dras till det man gillar, till och med när man försöker välja något ur en annan genre?

/Lisa Rodebrand

Annonser
Det här inlägget postades i Deckare och thrillers, Fantasy och science fiction, Hem, Klassiker, Lisa Rodebrand, Recensioner, Skräck, YA (young adults) och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s