”Kedjor känns bara när du rör dig” av Eva Holmquist

Ordspira Förlag 2012

ISBN 978-91-980139-0-0

Vid pennan Lisa Rodebrand

Jag blir positivt överraskad av denna bok som rymmer mer än vad jag förväntar mig. Min första tanke när jag öppnar den är ”Åh nej, inte en bok till om en flicka som inte får gifta sig med vem hon vill”. Men efter att ha läst boken kan jag konstatera att den inte bara är en kärlekshistoria utan tar upp angelägna ämnen som demokrati, jämställdhet och mobbing.

Boken inleds med Lola, som har blivit bortlovad till Tammas, men är förälskad i Pellas. Lola är uppvuxen på rymdskeppet Diligentia som varit på väg mot sin destination i 350 år. Invånarna dyrkar skeppet som en allsmäktig gud som ger dem allt de behöver för att överleva. De har fastnat i en vardag som styrs av ritualer och glömt sitt ursprung. Till en början känns Lola som bokens huvudperson, men gradvis skiftar perspektivet och mot slutet känns det nästan som om hennes väninna Mela tagit över huvudrollen.

I bokens början blir jag irriterad över de manliga och kvinnliga rollerna när Lola håller på med sina växter och Pellas med sina verktyg. Jag tycker inte om Lola som bara vill lyda sin far, bilda familj och skaffa barn. Mela har helt andra åsikter. Hon vill bli ämbetsman och införa förändringar ombord på skeppet. När Pellas hittar gömda dörrar och skyltar som skruvats ned börjar saker förändras. Steg för steg inser de att skeppet inte är någon gud och att det finns en värld utanför.

Jag gillar att man kommer direkt in i handlingen. Språket är enkelt och lättläst utan några krusiduller eller onödiga utsmyckningar. Handlingen är dialogdriven och beskrivningarna av miljön så kortfattade att de knappt märks. Gestaltningen är enkel och tydlig samtidigt som historien är helt utan utfyllnad och transportsträckor. Genom hela boken är det personerna och handlingen som får ta plats utan en massa onödigt tjafs. Min enda invändning är att det är på tok för många namn. Det är absolut inte nödvändigt att namnge varenda biperson som skymtar förbi.

Jag tycker om frågeställningarna som tas upp och problematiseringen kring dessa. Boken är ett utmärkt underlag för att diskutera kvinnors rättigheter, uppdelningen i klasser, jämställdhet och demokrati, samt utanförskap och mobbing i form av utfrysning. Den väcker också frågeställningar om information: Ska man undanhålla fakta för att skydda människor eller är det bättre att alla får veta allt? Lola ställer frågan om det måste finnas skäl för allt. Underförstått undrar hon varför man inte kan få vara lycklig som det är? Varför måste allt förändras?

Det finns en del praktiska frågor som man som läsare inte får svar på: Varför är allt så gammaldags ombord på rymdskeppet? Här finns inga mobiltelefoner utan personerna får uppsöka varandra personligen när de vill någonting. Lola har teckningar av sin familj på väggen i stället för fotografier. Loggboken förs med något så gammaldags som papper och penna och undervisningen sker med gamla böcker.

Bokens målgrupp är ungdomar, men jag är inte helt övertygad om att de själva skulle välja den här boken. Visst är den intressant, men den är för snäll för att bli riktigt spännande. Däremot tror jag att det skulle vara en fantastisk läsebok i skolan, ett underlag att bygga vidare på i gruppdiskussioner och i undervisning. Boken skulle passa utmärkt på mellanstadiet och på högstadiet.

Jag önskar att författaren vågade utmana frågeställningarna lite mer och driva dem till sin spets. Hon belyser båda sidorna av problemen och tar tydligt ställning för den ena sidan, vilket är bra, men hon kunde gott ta ut svängarna ännu mer. Läsaren kommer att nicka igenkännande och hålla med författaren om budskapet, men man utmanas inte tillräckligt för att få ett nytt perspektiv samt att tänka själv.

I slutet av boken väntar jag mig att spänningen ska stegras, men handlingen planar ut i stället. Författaren har valt en annan väg ut ur problemen och även om slutet är bra blir det inte lika nervkittlande som jag förväntar mig. Historien är för tillrättalagd för min smak och jag blir inte lika berörd som jag skulle vilja bli. Den tilltalar mitt intellekt snarare än mina känslor. Så pedagogisk som den här boken är, trodde jag inte att jag skulle gilla den, men det gör jag. Om bara författaren bara vågat ta i lite mer hade den kunnat få toppbetyg. Den är helt enkelt för snäll för att få mer än sju kakor från mig.

Lisa Rodebrand

Advertisements
Det här inlägget postades i Fantasy och science fiction, Hem, Lisa Rodebrand, Ungdom och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Kedjor känns bara när du rör dig” av Eva Holmquist

  1. Tack för recensionen! 🙂
    /Eva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s