Varför gråter inte Emma? av Magnus Wennerholm och Emma Jangestig

Varför gråter inte Emma?Titel: Varför gråter inte Emma?
Författare:
Magnus Wennerholm och Emma Jangestig
Förlag: Månpocket

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose

Nu har jag läst ut boken som handlar om Emma Jangestig, i media mer känd som ”Arbogamamman”, vars två barn Max och Saga blev mördade av en tyska. Jag har tänkt läsa den här boken länge, men har duckat lite för det jobbiga. Och boken var svår att läsa.

Boken är ett projekt mellan två författare, Emma och Magnus Wennerholm. Magnus är en journalist som bevakade händelserna och på så sätt kom i kontakt med Emma och hennes familj. Boken är skriven lite ”romanlikt” i tredje person och inte i jag-form som jag trodde först, vilket gör att man får lite distans. Men en del saker är plågsamt att läsa. I början efter beskrivningen av händelsen är Emma under ett tag så dålig efter mordförsöket att hon är nedsövd på sjukhus och hon vet inte att hennes barn inte hade klarat sig. Då får man följa andra personer, mest Max och Sagas morfar Roland, hans oro för sin dotter på sjukhus, medieuppbådet som följde och svårigheten att få tid att inse vad som hänt och tid att sörja sina barnbarn.

På grund av polisens arbete för att få morden och mordförsöket uppklarade beslöt man att inte informera Emma om vad som hänt och hon hölls hela tiden omedveten om att hela Sverige följde hennes kamp och sorg. Hon beskriver mycket om hur jobbigt det var att inte få veta något, samtidigt som hon efter hårda slag i huvudet, försökte själv komma ihåg vad som hänt. Polisen lät henne träffa en minnestränare eftersom hennes vittnesmål kunde fälla den som gjort dådet. Man får inte följa Emmas sambo så mycket, han har medvetet valt att stå utanför offentlighetens ljus, men man får veta hur den blodiga scenen såg ut som mötte honom när han kom hem den ödesdigra kvällen och hur han ringde 112. Det räcker för att förstå hur han haft det, tycker jag.

Så småningom får Emma komma ut ur sin isolering och får läsa allt som stått om dem i tidningar och hon får se tv och träffa journalister. Emma fann ett stöd och tröst i att hon har haft så många som tänkt på henne och även om hon fått kritik för att ha figurerat i media så tycker hon att hon kan få sörja hur hon vill. Det handlar också om att hon inte har kunnat gråta, utan människor har mött en leende Emma i vardagen och i media, och undrar hur det går till (därav titeln på boken). Men vi får kika in i hennes mörkaste stunder här i boken. Jag gråter inte på så många ställen, men när Emma och hennes sambo kommer till dagis för att hämta Max och Emmas saker, ja då brister det …

Nu ger Emma föreläsningar för bland annat Brottsofferjouren. Hon satsar nu på att bli barnsköterska, för att hon vill vara med där livet börjar. Hon och hennes sambo har fått en liten dotter som heter Julia. Om du vill kan du följa henne på Aftonbladets blogg http://blogg.aftonbladet.se/arbogamamman. Det finns också en fin bokvideotrailer på http://www.varforgraterinteemma.se/. Jag ger boken nio kakor av tio möjliga.

Annonser
Det här inlägget postades i Biografier, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s