Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein

Jag vill inte dö, bara inte levaTitel: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Författare:
Ann Heberlein
Förlag: Månpocket

Inlägg skrivet av Pebbles Karlsson Ambrose

Den här boken är lättläst, det vill säga är ganska kort, med stor text i pocket. Men ack så svår. Ann Heberlein mår dåligt, dåligt, dåligt och umgås med självmordstankar nästan varje dag. Utåt verkar det bra, hon har en man som är präst, tre underbara barn, ett intressant jobb som skribent och debattör och en fantastisk utbildning (teologie doktor i etik). Men hon mår bedrövligt och det gör hon i omgångar i sitt liv, i många perioder. Det första kapitlet heter Väntrum och här beskiver hon väntrummet där hon suttit många gånger för att få hjälp med ångest och självmordstankar och hur hon tycker hon lyckats bra när hon kommit därifrån med olika mediciner.

Ann intellektualiserar sitt mående på en väldigt avancerad nivå, jag tänker mig att det beror på hennes akademiska studier. Hon tänker, tänker, tänker som om hon skulle kunna tänka sig ur lösningen på sina problem. Men hon verkar komma fram till att det inte hjälper. Kant vet inte, Foucault vet inte, Nietzsche vet inte. Men hon vill inte bli förstådd, accepterad, få en prideparad eller vara med i någon ”stödförening för galningar”. Inte förrän på sluten verkar alla orden (som ändå inte hjälper?) ta slut – det akademiska språket avmattas och kapitlet heter Avsked. Det handlar om hur människor som tagit livet av sig lämnat brev efter sig och hennes känslor runt det. Om hur hon har svårt att formulera ett avsked om hon skulle ta livet av sig. Om hon inte skulle orka mer. Det känns äkta. Men sedan slutar boken med att hon lägger manuset i ett kuvert till sin man och vill att han ska få det publicerat efter hennes död. Men tack och lov tog hon inte livet av sig, men boken kom ut ändå.

Det är svårt att ge böcker recensioner om människor som berättar om sig själva, det blir lätt att man sätter betyg på dem och deras lidande och det vill man ju undvika till varje pris. Jag förstår på en intellektuell nivå att Ann verkligen har (har haft?) det extremt jobbigt, men har svårt att sätta mig in i hennes liv. Jag vet hur det är med att kämpa med att förstå, men till slut finns inte svar på allt och man måste acceptera och gå vidare ändå på något vis. Jag vill tvärtom vad Ann önskar, bli förstådd, accepterad, ha stolta ”psykparader” och jag är med i flera föreningar för ”galningar”. Det enda Ann och jag verkar ha gemensamt är att vi tar plats, vårt dåliga mående kräver någon sorts uppmärksamhet och jag tänker mig att om man som Ann arbetar i media verkligen får mycket av det, kan det bli svårhanterbart. Fyra kakor av tio.

Advertisements
Det här inlägget postades i Biografier, Facklitteratur, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s