”Och hon gav sig inte.” av Anna Vintersvärd

PaperTalk 2011

ISBN 978-91-86377-55-2

Vid pennan Lisa Rodebrand

Den här unika fantasyboken för vuxna liknar ingenting jag tidigare har läst. Anna Vintersvärd har placerat en sagovärld vid sidan av en verklighet så grym att den är plågsam. Fastän det finns beröringspunkter mellan de båda världarna, känns det som två böcker trängs innanför de mjuka pärmarna. Den ena boken är skogen och sagans värld, den andra boken tillhör människorna och staden.

Boken inleds med ljuvliga miljöbeskrivningar och sagoväsen. Skogsfrun njuter av sin frihet och av Skogen som hon är. Det sprudlar av liv bland buskar och träd. Djur och varelser samlas inför ett viktigt möte. Men skogsrået är rastlöst och trånar efter Näcken, mannen som hon aldrig kan få.

I staden grämer sig Jasmine över den svala relationen till sin pojkvän. Kvävd och äcklad av hans närvaro tar hon sin tillflykt hos kompisgänget. Veras flytt till en ny lägenhet förvandlas till en fest. Det är en hjärtlig jargong mellan de unga vännerna som hellre tramsar till det än får jobbet gjort. Under den uppsluppna stämningen strömmar Jasmines mörka tankar. Allt mer trängd av pojkvännen söker hon efter en utväg eller en undanflykt, vad som helst för att komma bort från honom.

I många böcker ligger miljön som en bakgrund, en kuliss, men så är det inte här. Miljön är ett levande väsen som vindlar sig fram genom handlingen likt en stig i en snårig skog. Jag tvingas läsa långsamt, långsamt för att inte missa ett enda ord. Det ger en känsla av här och nu och av att boken är oändlig. Miljöbeskrivningarna är närmast övernaturligt bra!

Två olika stilar trängs i boken och de snabba känslokasten får mig ur balans. Den ena historien är en lekfull sagovärld, medan den andra historien kastar mig in i ett gäng av unga vuxna som för ett verbalt kärlekskrig med varandras känslor. Ena stunden är det ytligt, roligt och tramsigt. I nästa stund står jag bildligt talat på kanten till ett nattsvart stup och undrar hur jag hamnade där? Det är en berg- och dalbana som aldrig tar slut.

Min största invändning mot boken är att handlingen står och stampar. Båda huvudpersonerna, skogsfrun och Jasmine, saknar tydliga mål som de strävar efter att uppnå. De flyter med strömmen på sin väg mot avgrunden utan att ta tag i situationen. Stundtals känns det som om det är samma problem som ältas om och om igen. Det är ett dilemma att handlingen skulle bli bättre av att boken bantas ned kraftigt, medan det skulle kännas tragiskt att skära i de vackra miljöbeskrivningarna.

Boken är verkligen både annorlunda och otroligt välskriven. Den kräver emellertid en läsare som både kan förlora sig i en sagovärld och samtidigt fördjupa sig i en bitter verklighet. Dessutom bedömer jag att läsaren bör vara mellan 20-30 år för att uppskatta kompisgängets jargong. Med ett litet leende konstaterar jag att jag är för gammal för att uppskatta språket.

Jag både älskar och avskyr den här boken. Jag blir förbannad av att läsa om det Jasmine går igenom. Det är en bok som berör och upprör. Sagan är förrädiskt vacker och verkligheten är rutten och grym. Betyget blir högt, en sjua, men läs den bara om du har en stark mage!

Lisa Rodebrand

Annonser
Det här inlägget postades i Fantasy och science fiction, Hem, Lisa Rodebrand, Recensioner, YA (young adults) och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Och hon gav sig inte.” av Anna Vintersvärd

  1. Maritha skriver:

    Hmm… Låter onekligen mycket spännande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s