Eldvittnet

Titel: Eldvittnet                                                                                                                                 Författare: Lars Kepler                                                                                                   Förlag: Albert Bonniers förlag                                                                                         Bloggrecenserat av Catrine Pettersson

Baksidestext: ”Birgittagården är en anstalt för unga kvinnor med destruktivt beteende. Den ligger ensligt i skogen norr om Indalsälven. En mörk höstnatt mördas en av de intagna flickorna inne på anstaltens isolering. Hon hittas på britsen med båda händerna för ansiktet. Ingen har sett något. Det finns inga vittnen, men bara någon dag efter det våldsamma mordet börjar en kvinna i Stockholm ringa polisens tipstelefon och lämna felaktig information. Först begär hon pengar för sina upplysningar, men sedan ber hon dem bara att lyssna, allt mer desterat. Joona Linna reser till Birgittagården och befinner sig snart mitt inne i den märkligaste mordgåta han någonsin stött på. När han börjar söka efter svar sätts förödande krafter i våldsam rörelse. Sanningen är en älv som störtar ner i en sjö av eld.”

Hypnotisören tyckte jag var ok, men övervärderad. När det gäller Keplers andra bok, Paganinikontraktet, kan vi börja snacka snyggt uppbyggd spänning, även om den inte höll hela vägen för min del. Men Eldvittnet, God damn, vilken klass. Det var länge sedan jag blev riktigt knockad av en roman, men det är skönt när det händer.

Till att börja med är det bara att konstatera att Kepler bjuder på underhållning med kvalitet och med en viss tyngd i botten. Texten närmar sig utanförskapet hos unga kvinnor på samhällets skuggsida på ett trovärdigt sätt. Eftersom jag under mitt yrkesliv jobbat en del med trasiga tjejer, kan jag bara konstatera att dessa karaktärer skildras med just den mix av att vara provokativa och av att vara sköra som de ofta utstrålar i verkligheten.

Eldvittnet visar upp en väl genomarbetad och oklanderligt sammanfogad intrig. Spänningen är av det krypande, oroande slaget. Tempot är brutalt och språket är både vackert, effektivt och lättläst. Huvudkaraktären Joona Linna är exakt så cool som han ska vara och jag blir faktiskt lite kär i honom. Dessutom ryms en liten dos psykologi, vilket lyfter storyn ytterligare. Alltsammans genererar hög sträckläsningsfaktor, men läs den inte om du är ensam hemma, har knarrande golv och är mörkrädd.

Jag tror inte att Eldvittnet tillkommit för att någon upplevt att just det här är en historia som bara måste få komma fram och berättas. Min känsla är snarare att makarna bakom pseudonymen börjat romanbygget med att diskutera de ingredienser som funkar bäst för att skapa spänning och sedan utgått från det. I vilket fall som helst är boken skriven med både hjärta och skicklighet.

Hur jag än vänder och vrider på det så är det svårt att hitta minusposter. Den begynnande kärleksrelation som ingår, är i och för sig lika torrt och oinspirerat skildrad som de brukar vara i genren, men räcker inte för att dra ner betyget. Så jag bugar och räcker fram hela kakfatet: Eldvittnet får 10 cookizar i betyg.

/Catrine Pettersson

Det här inlägget postades i Catrine Pettersson, Deckare och thrillers, Hem, Recensioner och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s