”Förbundsbryterskan” av Anders Björkelid

”Förbundsbryterskan” av Anders Björkelid

Berättelsen om Blodet – tredje boken

Natur & Kultur  ISBN 978-91-27-13154-5

Vid pennan: Lisa Rodebrand

Även om jag drömmer en spännande dröm är det inte säkert att den är spännande om jag berättar den för någon annan. Det beror oftast på att drömmar är osammanhängande och ologiska. På samma sätt är det i underjorden dit Sunia och Wulf beger sig i Anders Björkelids roman ”Förbundsbryterskan”. Jag lånar Sunias egna ord för att förklara:

” – Sagor, mumlade jag. Allt här nere vill vara sagor. Men sagor är prydliga. I sagor hänger allt ihop. En sak leder till en annan. Allting sker av en orsak. Men underjorden är inte som sagor. Inte bara. Den är drömmar också. Drömmar gör som de själva vill. De behöver inte vara prydliga. Och mardrömmen håller dig fången. Tvingar dig hela tiden vidare. Tills du inser att du drömmer … tills du själv tar kontrollen.”

Boken inleds med att Sunia och Wulf landstiger i Fribyggarhamnen Drushem. Bergsfrun är förhindrad av Förbundet att stiga iland och stannar på kajen. Hon instruerar Sunia och Wulf att de måste vara hos Nolafolket senast midsommarafton. Deras uppdrag är att bryta Förbundet med de underjordiska och upprätta ett nytt. Avsikten är att de underjordiska inte längre ska vara förhindrade av Förbundet utan kunna hjälpa till i kampen mot Kylan. Men såväl Nolafolket som de underjordiska har behandlats illa av folk av Blodet i det förflutna och det är inte alls säkert att Sunia och Wulf får någon hjälp av dem.

Precis som i de tidigare böckerna ”Ondvinter” och ”Eldbärare” skiftar Anders Björkelid mellan olika berättarperspektiv. Boken inleds i tredje person sett ur Gytaks synvinkel. Gytak betyder ”Ingen”. Han är en pojke på 14 år som glömt sitt namn och sitt förflutna men som har drömda minnen och en samhörighet med marken. Pojken Gytak blir Wulf och Sunias vägvisare. Senare i boken är det framför allt Sunias synvinkel som är dominerande, oftast skrivet i jag-person.

När Sunia och Wulf stiger ned i underjorden blir miljöbeskrivningarna minst sagt kaotiska. I underjorden saknar det betydelse vilken plats eller vilken tid man är på. Landskapet skiftar mellan minnen, drömmar och skenbilder. Varelserna som Sunia och Wulf möter är inte vad de ser ut att vara. Allt är osammanhängande och mycket är ologiskt. Ett och annat får så småningom sin förklaring men många trådar lämnas också olösta.

Av flera anledningar blir jag besviken på den här boken. Efter de första böckerna var mina förväntningar skyhöga. Men jag gillar inte talande djur och jag gillar inte drömmar. Det blir för flummigt och osammanhängande för min smak. Jag förväntar mig inte att fantasy ska vara realistisk, men det får gärna vara logiskt och sammanhängande.

Jag har svårt att identifiera mig med huvudpersonerna när de saknar mål och mening med sina handlingar. Miljöbeskrivningarna i underjorden känns som papperstunna kulisser som saknar betydelse för handlingen då de bara är minnen eller skenbilder. Jag tränger inte in i historien och jag blir inte berörd. Tvärtom upplever jag vissa scener som ganska osmakliga med för mycket förruttnelse, blod och annat äckel-päckel. Kort sagt föll den här boken mig inte alls i smaken.

”Förbundsbryterskan” får ett bottenbetyg på 0 kakor från mig. Men observera att betyget i det här fallet helt beror på tycke och smak. Det som jag inte gillar med den här boken kan mycket väl vara sådant som andra förälskar sig i.

Lisa Rodebrand

Annonser
Det här inlägget postades i Fantasy och science fiction, Hem, Lisa Rodebrand, Recensioner, Ungdom, YA (young adults) och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s