”Bergsstjärnan” av Pebbles Karlsson Ambrose
ISBN 978-91-978624-0-0
Vid pennan: Lisa Rodebrand
Pebbles och jag är vänner på Facebook och på Bookiecookiez men har aldrig träffats i verkligheten. När hon recenserade min bok ”Revolt” hotade jag att ge igen med samma mynt. Det var ett tag sedan jag läste hennes bok Bergsstjärnan nu, men jag har läst om den och det var roligt att få stifta bekantskap med karaktärerna igen.
Boken inleds med att ett rymdskepp kraschar i Alpias höga berg. Ett barn, den enda arvingen till det mäktiga Imperiet, överlever. Cassiopeia Orionis växer upp på en planet i utkanten av universum långt från intrigerna i maktens centrum. Av kärnan i en stjärnfrukt tillverkas ett smycke, en bergsstjärna, som hon bär med sig när hon blir Härskarinna.
Även om jag kommer direkt in i handlingen har jag problem med språket som i inledningen skiftar mellan presens och imperfekt. Dessutom finns en del stavfel, upprepningar av ord samt rena skrivfel. Det tar ned helhetsintrycket, men det är inget som inte en korrekturläsning skulle kunna bota.
Gestaltningen skulle behöva en hel del jobb. Alltför mycket förklaras som borde framgå i stället, både vad gäller handling, miljöer och personteckning samt personernas känslor och reaktioner. I stället för att det står t.ex. ”Tristan blev arg” vill jag att det framgår av hur han ser ut, vad han säger och gör. Det skulle kräva en betydligt längre bok, men som jag ser det skulle det vara värt det.
Dialogerna som för handlingen framåt är riktigt, riktigt bra. Replikerna känns trovärdiga och varje individ har en egen röst. I många sammanhang behöver författaren inte ens nämna vem som talar, det framgår klart och tydligt. Det finns ett driv i texten som gör att den lämpar sig för sträckläsning. Men jag inbillar mig att de inte säger ”typ” hela tiden i framtiden. Det är säkert något annat modeord som gäller då.
Fokus ligger så mycket på dialogerna att miljöbeskrivningarna kommer i skymundan. Det finns beskrivningar av vissa platser, som t.ex. Härskarinnans palats och trädgård. Men jag hade gärna sett mer beskrivningar insprängt i dialogerna, både av karaktärerna och miljöerna, för att ge historien mera liv. I långa stycken är det enbart dialog.
Förutom dialogerna är det karaktärerna och relationerna mellan dem som fångar mig. Framför allt fascineras jag av den homosexuelle soldaten Caprics relation med rektorn för Stjärnakademin Aldeboran. Faktiskt handlar boken så mycket om Capric att det bitvis känns som om det är han som är huvudperson.
I den här framtidsskildringen ansöker personerna till sin överordnade innan de inleder en relation med någon som de attraheras av. Syftet med ansökan är att den överordnade ska kunna följa maktens vägar och flöden av informationsutbyten. I boken inleds även relationer mellan människor för att knyta politiska band och karaktärerna kan ha flera partners. Efter hand kan relationerna utvecklas till kärlek. Banden mellan människorna bildar en väv, vilket är en del av bokens budskap.
Personteckningen är riktigt bra och det är flera karaktärer som jag bär med mig och funderar vidare på efter att ha läst klart boken, bland annat den maktgalne och sinnessjuke Bellatrix. Det är dock många namn att hålla reda på och det skulle inte ha varit fel att skala bort en del av bipersonerna. Jag gillar även de korta kapitlen och de fantastiska illustrationerna.
Det här är en bok som är långt ifrån perfekt, men den har potential och underhållningsvärde och lämnar mig inte oberörd. Det ungdomliga språket och betoningen på relationer får mig att tänka på 80-talister och Facebook. Med det i åtanke och utifrån att det är science fiction kan jag bara hålla tummarna för att boken når ut till sin målgrupp.
Jag kan inte ge den här boken mer än ett medelbetyg, men författarinnan är en ung talang med god utvecklingspotential och jag hoppas att hon förlåter mig för det.
Lisa Rodebrand
bookiecookiez 