”Ondvinter” av Anders Björkelid

”Ondvinter” av Anders Björkelid

Berättelsen om blodet – första boken

Pocketförlaget ISBN 978-91-86369-99-6

Vid pennan: Lisa Rodebrand

Redan vid första meningen ”Vi var ute på jakt när det hände.” är jag fast. Därefter håller författaren mig på halster och presenterar sina huvudpersoner och deras far innan jag får veta vad som hände. Jag köper det uppenbara berättarknepet rakt av, för jag har redan slukats av magin i boken!

Tvillingarna Sunia och Wulf växer upp på en gård i skogen. Tretton år gamla ser de inte ut som folket i byn utan har blek, nästan genomskinlig hy och ramsvart hår ned till axlarna. Inte heller deras far passar in. Utan att Sunia och Wulf vet om det, lär han dem saker som de inte förstår vad det är och som de inte vet att de behöver. Vid jakten fångar tvillingarna en vätte som ger dem en gåta som kommer att rädda deras liv. Det finns också en sång, fem meningslösa rader om en skata, som kommer att visa sig ha stor betydelse.

Anders Björkelid har skapat en fantasyvärld med helt egna varelser. Samtidigt gör likheterna med vårt nordiska klimat och våra nordiska sagoväsen att jag känner mig hemma. En annan sak som tilltalar mig är att allt inte förklaras på en gång. Världen är outforskad och steg för steg får jag de pusselbitar som behövs för att förstå den. Men saker och ting är inte vad de ser ut att vara.

Den här boken är späckad med formuleringar och meningar som är så klockrena att jag önskar att jag skrivit dem själv. Miljöbeskrivningarna är så bra att jag inte kan hitta ett adjektiv som räcker till. Jag tar ett exempel i stället: ”Utanför fönstren rådde en grådisig dager. Wulf tände ljusen i en trearmad stake och ställde den på bordet, men lågorna verkade inte kunna lysa upp rummet.” Två enkla meningar är allt som behövs för att jag ska befinna mig i rummet. Så enkelt och så effektivt! Utan att avslöja alltför mycket kan jag säga att scenerna i snöstormen är oförglömliga. Dem skulle jag kunna läsa hur många gånger som helst.

Boken inleds i vi-form. Anledningen till det annorlunda valet av berättarperspektiv är att tvillingarna delar känslor med varandra. De vet vad den andra känner och känslorna drabbar den andra nästan lika hårt. Men berättarperspektivet fungerar inte fullt ut. Av nödvändighet måste vi-perspektivet blandas med att Sunia gjorde si och Wulf gjorde så. Här kommer ett exempel på vad jag menar:  ”Wulf kom fram till henne [Sunia] och vi [Wulf och Sunia] började båda försöka skrämma fram den [vätten], men det verkade vara förgäves.”

Jag förstår inte varför författaren måste trassla till berättarperspektivet på det här viset. Förutom att han skiftar mellan jag, vi och tredje person så skiftar han även mellan presens och imperfekt. Det blir ganska rörigt och det tillför ingenting. Men det är också den enda kritik jag har att föra fram.

Utan tvekan är ”Ondvinter” en av de bästa fantasyböcker jag har läst. Anders Björkelid är en mästare på det allra viktigaste för skönlitteratur: att skapa en känsla hos läsaren. Det finns författare som följer alla regler men som ändå misslyckas med det – och det finns författare som bryter mot alla regler och ändå lyckas! Trots allt men inte tack vare. Precis så enkelt och så svårt är det.

Bristerna i berättarperspektiv och tempus kostar Anders Björkelid två kakor. Betyget blir åtta kakor av tio möjliga.

Lisa Rodebrand

About these ads
Det här inlägget postades i Fantasy och science fiction, Hem, Lisa Rodebrand, Recensioner, Ungdom, YA (young adults) och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s