No och jag

No och jag

No och jag

Titel: No och jag
Författare:
Delphine de Vigan
Förlag: Sekwa förlag

Det här är en ganska söt bok som det känns lite jobbigt att klanka ner på eftersom huvudpersonen är så snäll och vill så väl. Huvudanledningen till att jag läste den här boken är för att min dotter har den som bok att läsa i skolan, som läxa, så att vi kunde diskutera boken tillsammans. Huvudpersonen Lou är en ung trettonåring som bestämmer sig för att intervjua en ung hemlös tjej, No, till ett skolarbete om just hemlöshet. Författaren är fransk (förlaget Sekwa ger ut franskspråkig litteratur på svenska) och handlingen utspelar sig i Paris där hemlöshet är ett större problem än här i Sverige. Lou och No träffas på järnvägsstationen Gare d’Austerlitz dit Lou går ibland för att titta på människor eftersom hon fascineras av möten och avsked och relationer mellan folket på stationen.

Jag tänker mig att författarens syfte är att belysa hemlöshet och att det är nobelt. Men kanske är det inte beskrivet just så sjaskigt som jag tänker mig att det kan vara, eller så beror det på att huvudpersonen Lou är så ung så att hon skonas lite informationsmässigt, eller så är den hemlösa fickan No rätt speciell. Inte för att jag är expert på hemlöshet, men jag tänker mig att det i kombination med alkohol- och tablettmissbruk kan vara mycket värre än det skildras här. Missförstå mig rätt, författaren skildrar det som jobbigt, men fokuserar mycket på bristen på mat och kyla om nätterna, inte så mycket på annat som man kan föreställa sig som svårt för en ung kvinna som är hänvisad till hemska härbärgen eller rädslan inför att ibland sova utomhus om nätterna, svårighet med hygien, prostitution och jakten på alkohol.

Lou är en idealist, hennes lärare kallar henne till och med utopist, och hon bestämmer sig för att kämpa för att No ska få ett bättre liv. Lous mamma är psykiskt sjuk, hon blev aldrig sig själv efter det att Lous lillasyster dog som bebis, och är ibland okontaktbar. Lous pappa kämpar för att hålla ihop den lilla familjen. No bjuds in och Lou behöver ibland No lika mycket som No behöver henne. Inom Lous mamma väcks något till liv i mötet med No, det känns lite skönt för läsaren. En djupare kamratskap växer fram mellan de unga tjejerna, fast de når liksom ändå inte riktigt ända fram: ”Det är inte ditt liv”, säger No och ”Jag kommer aldrig att tillhöra din familj”. Kanske är det precis så det är? Till sin hjälp i ”projekt rädda No till ett bättre liv” har Lou även en klasskamrat som heter Lucas, som hon är hemligt förälskad i.

Jag ger boken 5 kakor av 10, det är verkligen tappert att försöka skildra en trettonårings försök att förändra världen. Några lösningar på det stora problemet hemlöshet verkar inte finnas, det är dystert – så illa som författaren skildrar vuxnas (samhällets?) ointresse (eller tafatta försök) att göra något åt situationen tror och hoppas jag inte att det är (fast jag är inte insatt i situationen i Frankrike). I en intervju jag såg med författaren på youtube (för engelsmän) ingår det tydligen i vuxenprocessen att förstå att livet är orättvist. Rätt cyniskt, tycker jag, och lite osvenskt att bara rycka på axlarna åt sociala orättvisor. Visst är hemlöshet i kombination med psykiska problem och missbruk inte lätt att lösa, men vi har väl inte gett upp än? Det finns så många som arbetar med och för dessa människor, allt är väl inte bara elände? Det finns ju bra storys om hur folk lyckats vända sina liv. Nåja, det här är alltså ingen sådan bok.

Den här boken har också blivit film och kommer att visas på biograferna i Frankrike i november 2011. Om den kommer till biograferna i Sverige vet jag inte, men jag vill gärna se filmen. Jag kan tänka mig att boken kan vara bra som verktyg i skolan att diskutera hemlöshet och sociala orättvisor utifrån, men är lite osäker, min dotter tyckte inte att boken var så bra. Kanske för att huvudpersonen som är så intelligent och ägnar mycket tid åt läxor och diverse problemlösning av allt mellan himmel och jord och sedan i relationen med No ”bara” agerar känslomässigt. Kanske om Lou attackerade ”projekt No” mer med hjärnan än med hjärtat, och i och med det blandat in fler vuxna, kanske de gemensamt kunde kommit fram till bättre lösningar för No? Nåja, som ni ser så väcker boken känslor och frågeställningar.

Pebbles Karlsson Ambrose

Annonser
Det här inlägget postades i Övrig skönlitteratur, Hem, Pebbles Karlsson Ambrose, Recensioner, Ungdom. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s