Julia Sandström ”På ödets vingar”

Titel: På Ödets vingar
Författare: Julia Sandström
Förlag: Bonnier Carlsen
Vid pennan Lisa Rodebrand

Jag kommer direkt in i boken och blir trollbunden från första sidan. Med en första mening som den här, hur kan man bli annat än fast?

”Vingslag ven i en jämn takt runt Shanzoc, då och då överröstades de av ljuden från de tusen vågor som vräktes mot klipporna och splittrades, någonstans nedanför honom.”

Författaren ger mig en perfekt mix av svepande, målande miljöbeskrivningar och spännande händelser. Hon går rakt på sak och lyckas skickligt få med alla fakta som behövs för att jag ska kunna kasta mig direkt in i äventyret. Språket är lättläst och flytande och jag ser scenerna framför mig.

Inledningen ger mig ett löfte om en fantasy med en helt ny värld. En värld med bevingade människoliknande varelser, karíter, som har förmåga att förvandla sig till både människor, djur och monster. Jag fascineras av vingslagen och vågorna i mörkret. Hur ska det gå för Shanzoc och hans vänner Yukar och Olie som plötsligt befinner sig under skoningslös attack från De avskydda?

Efter att ha störtat i havet och förvandlat sig till människa inför nedslaget i vågorna, blir Shanzoc räddad av en fiskebåt. På båten befinner sig tonåringarna Comíl och Liva och deras morfar Pah. Det visar sig att Pah är den nyckelbärare som Shanzoc har skickats ut för att skydda. Men Pah skickar i stället iväg Shanzoc och ungdomarna i en roddbåt, medan han själv stannar kvar för att möta attacken från De avskydda.

Trots det enkla målande språket är den värld som författaren målar upp oerhört komplicerad. Både människor och karíter strider på bägge sidor och förutom att det finns ett antal länder att hålla reda på, delar författaren även upp dem i landskap och klaner. Hela boken utspelar sig i Utlandet och därför måste jag ifrågasätta om förklaringarna av dessa förhållanden inte kunde ha sparats till en senare bok? En annan sak som irriterar mig är att karíterna på den goda sidan kallar sig för Bevarare och karíterna på den onda sidan kallar sig för Beskyddare. Namnen är förvirrande lika.

Efter den rafflande inledningen tappar historien fart. Comíl och Liva för Shanzoc till deras hem i Utlandet, ett land som omgärdas av en hög mur som ska hålla rebellerna fångna efter kriget. Ungdomarnas hemstad omgärdas också av en mur och Shanzoc gör flera halvhjärtade försök att lämna tonåringarna för att fortsätta sitt uppdrag. Här upprepar sig texten och det blir segt när Shanzoc vandrar mellan muren och ungdomarnas hem.

När historien tappar fart blir jag också uppmärksam på att boken hade behövt en bättre kapitelindelning. Varje kapitel är runt ett femtiotal sidor, vilket är på tok för långt, och det finns gott om platser där författaren hade kunnat dela av.

Personbeskrivningarna är utmärkta. Författaren har varit noga med att både beskriva personernas utseende och att låta deras karaktärer framgå av allt de säger och gör. Ungdomarna är modiga och handlingskraftiga medan karíten Shanzoc hemsöks av tvivel på sin egen förmåga. Han slits mellan att lämna dem för att fullfölja sitt uppdrag eller att stanna för att skydda sina nyfunna vänner.

Den adopterade Comíl bär på ett hemligt arv och flickan Liva har magiska krafter som hon ännu inte känner till. Vartefter jag läser börjar berättelsen alltmer likna en traditionell fantasy och den är inte lika originell som jag upplevde i början av boken. Jag slås även av att personteckningen av De avskydda är endimensionell och platt, möjligen med undantag för förrädaren Olie som hamnat på fel sida och egentligen inte är ond.

Det är bra att historien är koncentrerad kring några få huvudpersoner och jag lär verkligen känna dem. Men runt dessa personer finns det ett antal bipersoner och till slut blir det för många namn att hålla reda på. När författaren börjar ge hästarna och svärden namn tycker jag att hon gått för långt.

Efter en fantastisk inledning av boken är mina förväntningar på fortsättningen skyhöga. Genom hela boken har jag haft intrycket att författaren är fullt medveten om hur hon bygger upp sin historia och jag väntar ivrigt på att det ska bli spännande igen. När denna spänning inte infinner sig blir jag besviken. Min bedömning av boken är därför att den börjar med högsta betyg för att sedan sjunka till ett genomsnitt. Den är dock mycket läsvärd och gillar man fantasy får man inte missa karíterna.

Lisa Rodebrand
Annonser
Det här inlägget postades i Fantasy och science fiction, Hem, Lisa Rodebrand, Recensioner, Ungdom och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s