Kärlek @ första träffen av Jane Moore

”Jess Monroe är 34 år gammal och singel. Hon trivs med sitt liv, men hennes vänner anser att hon behöver en man i sitt liv. På sin födelsedag får Jess därför en internetdate i present. Efter viss vånda bestämmer hon sig för att se det hela som en rolig grej – och snart är hon fast i jakten på mr Right.

Det visar sig dock vara svårare än hon trott att hitta sin drömprins på nätet. Grodor finns det däremot gott om. En man som beskriver sig som Ferrari-förare kan lika gärna visa sig vara en enkel bilhandlare. Och även den snyggaste karl kan lämna en flicka ensam med restaurangnotan. Men så en dag händer något som får Jess att inse att den rätte kanske inte alls ser ut som hon tänkt sig ..”

När jag valde den här boken var det pga att på baksidan bla stod ”Som en Bridgetfilm men en dimension djupare”. Själv har jag läst båda Bridget-böckerna och sett filmerna – och älskar dem. Nu hoppades jag att jag skulle få samma nöje med den här boken. Tyvärr blev det inte så.

Det första som slog mig när jag började läsa var språket. Allt är skrivet i presens. För mig passar det inte in här. Någonting i det sättet att skriva får mig att inte komma in i historien. Det känns som man hela tiden flyter på ytan. Vidare blir jag som läsare klassad som dum. Kärlek @ första träffen berättas i 1:a perspektiv och flera gånger vänder sig huvudpersonen direkt till läsaren för att förklara vissa saker. Saker som är helt självklara och som man redan förstår. Det gjorde mig bara irriterad.

På något sätt fortsatte jag läsa. Inte för att jag höll på huvudpersonen. Hon verkade så ytlig och jag fick ingen kläm på henne. Många av hennes repliker och sätt att tänka var bara en lång rad av klyschor. Främst märktes detta när boken tog upp ett litet djupare ämne – cancer. Här väntade jag på att man skulle bli berörd, men istället kändes det som om författaren bara hade läst i sjukhusjournaler om hur en patient kan få cancer, vilka behandlingar man går igenom och hur folk i omgivningen kan reagera. Det var bara en lång rapport och varje gång cancerämnet togs upp i boken blev det bara styltat och torrt.

Nej, detta var verkligen en besvikelse. Den hade inte det engagemang och känsla som Helen Fielding har i sina böcker. Jag fick en känsla av att Moore ville att boken skulle vara på ett visst sätt, men tyvärr inte behärskar tekniken för att göra det på ett snyggt sätt. Alla skämt föll bara platt och man blir bara irriterad på huvudpersonen som dessutom inte är övertygande som karaktär.

Den här boken rekommenderar jag inte.

Betyg: 1/10

/Nathalie Sjögren

Annonser
Det här inlägget postades i Chic lit, Hem, Nathalie Sjögren, Recensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s