Vargsläkte: Lykanthropos I


Titel: Vargsläkte: Lykanthropos I
Författare: Caroline L Jensen
Förlag: Ord text mening

Beskrivning:

Det nergångna hotellet vid stranden ruvar på sina hemligheter. Någonting bor i väggarna. Något gammalt. Vem, eller vad, är egentligen husets ägarinna, Ylva Duse? I blodet finns det fruktansvärda svaret. I blodet finns också en gemenskap som Vera har sökt efter hela sitt liv.

Ansiktet grånade. Töjdes. Verkade falla samman inifrån och sedan (knäpp, knäpp, knäpp, lät det) förlängdes kindbenen. Ylvas öppna mun blev till en sårig köttmassa när långa tänder trängde fram. Blev till käftar istället för en mun. Käftar som blottade våta, långa och skarpa rovdjurständer. I dubbla rader. Blod droppade från dem och landade framför Vera. Det långa, grå håret tjocknade och smälte ihop med huvudet. Blev till kort och stubbig päls. Svarta tussar stod ut från axlarna, växte i en sträng nerför mormoderns rygg, och där hennes rynkiga gamla rumpa hade varit vajade nu en lång och yvig svans.

Omdöme:
Kanske är jag för kritisk nu, men inledningen på boken var svag där den kunde varit riktigt stark. Jag ville flera gånger ta fram min röda redigeringspenna och skriva: ”stryk, skriv om, gör bättre.” Men det blir bättre.
De starkaste sidorna av boken är den här myskänslan av staden Jämnviken, hotellet, de tre tanterna och alla de andra invånarna. Jag ser allt framför mig väldigt klart och tydligt, men där jag borde fastna för Vera fastnar jag frmäst för tanterna. För jag vill ha mer av Vera! Det är många olika perspektiv i boken, många scener som jag tycker lätt skulle kunna strykas, för jag behöver inte ha reda på exakt allting om varje person och hur de kom till platsen. Det är för lite Vera och alldeles för lite varulvar.
Språket är bra och då och då glimmar det till helt briljanta meningar som jag gärna hade sett mer av. Dialogerna känns väldigt naturliga och varje person har en mycket tydlig röst och talar precis som man tänker att de skulle tala. De lustiga med de många perspektiven är att man symptiserar med de flesta (utom Ragnar) och på så vis förvirrar jag lite mig själv genom att inte veta vilken sida jag står på eller vad som är gott och vad som är ont. Jag gillar det.

Men skräck vet jag inte om jag skulle kalla det. Sedan är det kanske bara jag, för hittills har jag inte läst någonting som skrämt mig även om det blivit benämnt som skräck. (nej, jag har inte läst DET än.) Och här har vi ändå tjejen som gick hos psykolog som 11-åring för hennes onormala rädsla för spöken och övernaturliga ting. Men som sagt det är kanske bara jag, för rädd blir jag aldrig.

Ska vi snacka utseende gillar jag framsidan skarpt. Den hade jag plockat direkt från ett bokställ för den ser så mystisk ut. Baksidan gillar jag inte lika mycket. Caroline som har så många fina fotografier på sig själv kunde valt ett bättre som inte ser lika ”hemmataget” ut och som rent färgmässigt passar bättre in med resten av omslaget.

Vargsläkte är en bra början på något som komma skall. Hade det bara varit den här boken hade jag blivit besviken, för jag vill att det ska hända mer och jag vill ha mer varulvar som titeln antyder. Men det kommer fler böcker och dem ser jag fram emot!

Betyg: 6,5/10

/Sofie Trinh Johansson

Annonser
Det här inlägget postades i Fantasy och science fiction, Recensioner, Skräck och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s