”Fallvatten” av Mikael Niemi

Piratförlaget 2012

ISBN 978-91-642-0397-7

Vid pennan Lisa Rodebrand

”Fallvatten” är något så ovanligt som en katastrofroman som utspelar sig i Sverige, närmare bestämt i Lule älv i nordligaste Norrland. Jag förväntar mig en lång upptakt innan kraftverkens vattendammar brister, men författaren har tryckt på snabbspolningsknappen och jag blir glatt överraskad över att få en skymt av vattenväggen redan i första kapitlet. Jag är nämligen barnsligt förtjust i action, högt tempo och katastrofromaner. Mina förväntningar på den här romanen är alltså skyhöga.

Karaktären Adolf Pavval, som boken inleds med, visar sig bli min absoluta favorit. Han kör en specialutrustad Saab 9000 Limousine som får honom att känna sig som James Bond. Tillsammans är han och bilen oövervinnerliga, eller? Adolf Pavvals känslor för sin bil skildras med en varm humor som får mig att le. I boken får vi även möta Vincent Laurin som planerar ett självmord genom att störta sin helikopter i Pårtemassivet. Men flodvågen har en läxa att lära honom, om hur svårt det är att ta sitt liv. Kommer överlevnadsinstinkterna att segra?

Romanen är uppbyggd kring en rad personporträtt där somliga är sympatiska och andra är raka motsatsen. Karaktärerna är väl underbyggda och trovärdiga och var och en har sin egen röst. Kapitlen är korta och kommer i strid ström. För varje kapitel skiftar perspektivet till en ny person. Även om det är många personer som man får följa, är det alltid en i taget och man hinner lära känna dem väl, men inte alltid tycka om dem. Beskrivningarna färgas av den sinnesstämning som scenen har och den person som man för ögonblicket får följa. Ur Adolf Pavvals synvinkel kan till exempel den svarta hettan från en kopp kokkaffe fylla honom “som olja” och gå ”rakt in i hans motorblock.”

Så till den stora frågan: Är boken bra? Jag ställer mig kluven inför ”Fallvatten”. Å ena sidan är den så otroligt spännande och välskriven att jag vill rekommendera den till alla. Å andra sidan ger den uttryck för en kvinnosyn som är på gränsen till förakt. Kvinnorna skildras som det svaga könet, både fysiskt och psykiskt. De är emotionellt instabila, opålitliga, hysteriska och i något fall sinnessjuk. Även när de är handlingskraftiga så gör de fel saker och beger sig mot faran när de borde fly från den.  I boken skildras också männen som svaga men på ett mer sympatiskt sätt där man kan ha överseende med deras fel och brister.

Jag gillar katastrofromaner eftersom det är någonting med människan mot naturens krafter och överlevnadsinstinkten som väcks som fascinerar mig. En fördel med genren är att man inte måste ställa människorna mot varandra för att det ska bli spännande, utan man kan skapa hjärtknipande scener där de försöker rädda varandra. Därför känns det ur min synvinkel så onödigt att förstöra en spännande katastrofroman med att lägga in kvinnoförakt, sex och våldtäkt i handlingen.

Men överlag är det en mycket spännande historia med brutala känslostormar som forsar längs Lule älv. Utan den negativa kvinnosynen skulle boken ha fått toppbetyg men som läget är nu landar den på 7 modiga kakor från mig.

Lisa Rodebrand

Det här inlägget postades i Övrig skönlitteratur, Deckare och thrillers, Hem, Lisa Rodebrand, Recensioner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s